Portväktarna i Berlin

6 Nov
2009
Under The Claw, Barcelona 2009

The Claw, Barcelona, 2009 // u2.com

Det är få som lyckas förmedla så mycket genom att göra så lite. U2 hör  utan tvekan hemma i den kategorin. Ibland tar man det liksom för givet,  man har vant sig vid den höga lägstanivå som bandet har. I jämförelse med andra artister igår kväll blev det plötsligt helt uppenbart hur den irländska kvartetten särskiljer sig från den övriga musikbranschen.

Ett antal statytter delades ut på O2 Arena i Berlin där man höll den 16:e upplagan av  MTV European Music Awards, och våra grabbar fick ett pris i kategorin ”Best Live Act” att ta med sig hem men fick se sig slagna av Green Day som vann ”Best Rock”. The Edge nämnde hur återföreningen mellan väst och öst inspirerade bandet när One föddes i Hansa Ton Studios och man förundras över hur bandet hållit ihop i så många år. Det märks dock att kamratskapen fortfarande finns där.

Alla får tid att säga sin åsikt i U2 när även Larry och Adam ödmjukt tackade MTV.  Den här tydliga respekten för varandra blev så påtaglig när man stunden senare fick se en intervju med ett annat, yngre band där frontmannen i princip inte lät någon annan yttra sig, bara en sån sak. Bono är nog den som förväntas att föra U2:s talan i sådana här sammanhang, men han är inte främmande för att låta någon annan bandmedlem öppna munnen då och då, vilket han visade prov på igår.

”All right … I don’t speak for the rest of the world. Sometimes I think I do — but as my bandmates will quickly (and loudly) point out, I don’t even speak for one small group of four musicians.” – Bono, The New York Times, 2009.


I vilket fall som helst så tänkte jag inte gräma mig över förlorat guld utan istället fokusera på själva musiken. U2 bevisade sedan att de förtjänade sitt pris och slog på stort när de gjorde Brandenburger Tor till sin tyska ”Claw” genom att projicera ljus och budskap på det legendariska monumentet.  Avsaknaden av en catwalk, laserjacka och en massiv klo á la 360°-turnén till trots, så lyckades U2 ta klivet igenom TV-rutan och nå ut till fans och förhoppningsvis övriga tittare också.

Endast uppbackade av en (förvisso) spektakulär ljusshow och sina respektive instrument så öser bandet ur sig energi från den trånga scenen – en gnistrande One, följt av en något kort men effektiv Magnificent, för att till sist  satsa på en fullkomlig knockout när man framförde en Sunday Bloody Sunday vars like jag inte skådat sedan Bonos berömda ”Fuck The Revolution”-uttalande.

Larry dundrade på som om han vore den tonåring som trummande marschtakter i Artane Boys Band igen, Adam backade upp honom med en rivande aggressiv basgång tillsammans med The Edge, som för en gångs skull faktiskt ”stod i lågor” som Bono brukar uttrycka det. Sångarens egna uppspelthet och intensitet märktes av ända till en TV-soffa i Stockholm. Allt detta upplevde jag endast med ögonen, för volymen var nerskruvad då evenemanget ägde rum rätt sent. När jag så på eftermiddagen idag återupplevde spelningen med hjälp av Youtube – där man även hittar Beautiful Day, Vertigo och Moment of Surrender som inte sändes på TV – fann jag att framförandet av Sunday Bloody Sunday var extraordinärt även rent musikaliskt sett. Det hela tas till nästa nivå när den amerikanske rapparen Jay-Z kliver upp på scenen bakom Larry efter Edges solo-urladdning:

Yeah!
Straight outta the project
Suppression, arms breaking through the peaceful protest
We can’t be opressed

Turn on your radio
Out in Berlin, walls are fallin’, revolution is callin’
Out in Iran, elections are fixed
Out in Rwanda, the children all are sick
Turn on your radio
Let’s all harmonize to the people in power
Hear the only cries
Bop-bop-bop, be the sound of a tune
Don’t make me act you motherfucker, build some schools
Teach with you, for what lies ahead
Teach the truth, c’mon!

U2 låter ånyo det gröna skenet över Brandenburger Tor representera det iranska folkets kamp för demokrati, även om man denna kväll inte inledde framförandet med poeten Jalal al-din Rumi‘s uråldriga ord från ”Vassflöjtens Sång” som rullar över de våldsamma bilderna från Tehrans gator.  Som ni kanske minns så åkte man till Marocko sommaren 2007 för att spela in den senaste plattan No Line On The Horizon efter att Bono bjudits in till Festival of Sacred Music i Fez. En av festivalens deltagare var den persiska sångerskan Parissa som framförde musik baserad på Rumis dikter, ackompanjerad av ensamblen Dastan för att hedra dagen då poeten skulle ha fyllt 800 år. Något säger mig att Bono och The Edge inte lämnades oberörda när de återvände till den riad där man spelade in albumet.

I förrgår, den 4 november, inföll årsdagen av ockupationen av den amerikanska ambassaden i Tehran 1979, och regimkritiska demonstranter blev återigen våldsamt bemötta av polisen. Kanske var det detta som fick Bono att tända till igår kväll och lägga till rader ur Bob Marleys klassiker Get Up Stand Up tillsammans med Jay-Z’s kritiska rappande. Mot slutet av låten improviserar Bono fram några rader om Berlin, som lika gärna skulle kunna appliceras på Tehran:

And all the lovers and hate
That pass these keepers of the gate
And it’s a heavy weight this history
But it’s not too late
Won’t stop this Congregation
Can’t stop this Radiation
Can’t stop this Meditation
And I have no Hesitation
In this ancient brand new nation
I sing but it’s a shout

Exakt vad som inspirerade kvartetten att framföra ett så genomgående elektriskt nummer lär vi aldrig få reda på. Oavsett anledning så var det en relativt liten gest som personligen betydde oerhört mycket för mig med persisk släkt.  U2 är och förblir ett legendariskt liveband i en klass för sig, trots att de närmar sig 50-årsstrecket allihopa. Jay-Z tog emot sitt pris genom att säga: ”Jag går in i studion precis som The Jonas Brothers och Green Day för att skapa musik. Vi är bara artister när allting kommer kring.” Ärligt talat, de fyra irländarna är faktiskt mer än bara artister när allting kommer kring – även om deras musik inte går av för hackor heller.

Försök att nämna ett annat band som verkligen stod ut bland alla andra i Berlin igår så inser ni snart att mitt påstående stämmer ganska väl. Frågan som irländarna i U2 ställer varje kväll som de står på scen, förblir dock obesvarad: How long, how long must we sing this song?

Simon, simon@u2.se
Stockholm 2009-11-06