Vi delar en upplevelse, men inte samma

27 Sep
2015
U2 i Globen (foto: Jan Sewelen)

U2 i Globen (foto: Jan Sewelen)

Varje konsertupplevelse är unik. Samtidigt är vi alla en del av varandras upplevelser, vilket trots allt gör upplevelsen gemensam åtminstone på ett plan. En, men inte samma. ”One, but not the same.”

Här ger vi oss på ett försök att sammanfatta era, dvs våra läsares, intryck från U2:s Stockholms-besök. Det går naturligtvis inte att göra dem rättvisa, men som Bono skulle uttrycka det, med ett citat från Nelson Mandela: Det är alltid omöjligt tills det blivit gjort. ”It is always impossible until it’s done”. Det är upp till var och en av er att avgöra om vi lyckas eller inte.

Äntligen dags

Det rådde en spänd förväntan i Globen den 16 september när klockan hade passerat 20:00. Kanske med viss övervikt på just spänd. Det gjordes några försök från ståplats att elda upp publiken, men det var som om det inte fanns tillräckligt torrt fnöske för att gnistan skulle lyckas göra upp en eld.

När People Have The Power började ljuda ur Globens högtalare med påtagligt högre volym än skvalmusiken som spelats i bakgrunden fram till dess, steg temperaturen väsentligt när fler och fler reste sig upp i stolarna tills praktiskt taget hela publiken stod upp.

En tillräckligt stor del av publiken visste vad som gällde härnäst vilket gjorde att alla blickar snabbt riktades mot den preparerade, tillfälliga passagen mellan backstageområdet och Globens golv. Jublet när Bono visade sig var öronbedövande.

Efter att ha väntat en timme extra i tron att konserten började på utsatt tid, undrandes var all publik var (!), var det en otroligt härlig känsla när Bono, Larry, Adam och The Edge kom in till den fantastiska Patti Smith-låten ”People Have The Power”. (Carina Persson)

Från och med Bonos inledande ”oooooh-ooh-oh-ooh-oh-ooh-oh-ooooooh” från senaste plattan Songs of Innocence första spår The Miracle (Of Joey Ramone) den 16 september fram till dess att U2 klev av scenen till tonerna från ”40” den 22 september fick vi uppleva det mesta.

Jag hade inte lyssnat så mycket på det nya albumet, men ”The Miracle (of Joey Ramone)” sitter som en smäck som intro. Och sen flyter det på … Det finns inga döda punkter, allt flyter samman i en helgjuten konsertupplevelse. (Annika Åhlberg)

Här följer en snabbgenomgång av konserterna i form av en YouTube-spellista med de bästa videorna från de fyra konserterna i Sverige. En video för varje låt som spelades, i samma ordning som de spelades:

Känslorna

Under veckan stod så klart det många av oss upplevde som fantastiska konserter i centrum. Med allt vad det kan föra med sig, beroende på vem man är: Glädje, jubel, extas, dansande, handklappande tills handflatorna är ömma och alldeles röda, skrålande tills rösten inte pallar mer, glädjetårar eller kanske sorgsna tårar när känslorna svallar över.

Mina känslor kan väl sammanfattas med: Det kan aldrig bli för mycket U2!! [---] världens bästa liveband, utan konkurrens! (Inger Gustavsson)

Måndag och tisdag upplevde jag mina två första U2-spelningar någonsin, och nu förstår jag vad andra fans menar när de säger att U2-spelningar är som en drog. (Ann Dernstedt)

När [---] ”Until The End Of The World” drog igång kändes det som att nu kan det inte bli bättre. Euforin var total!” (Tommy Carlsson)

[---] när vi alla sjunger ”One” börjar jag nästan gråta … (Annika Åhlberg)

Med en käpp som hjälp efter en STROKE i januari 2015 såg jag konsert nr 4 [den som skulle ha varit nummer tre] på min 50-årsdag, oj vad bra de är …. :-))). Fjärde konserten (första 1987) i mitt liv och den bästa …:-)))) (Dick Mughal)

Efter ”Beautiful Day” kom känslorna, nu är det nog snart slut på kvällen? Och mycket riktigt – ”I Still Haven’t Found” ekar inne i Globen och konserten tog slut – alldeles för fort. (Tommy Carlsson)

Stämningen i publiken var det inget fel på någon av kvällarna, i alla fall inte en bit in i konserten.

Det var skönt att sittplatspubliken i min närhet stod upp n ä s t a n hela tiden – det gav en liten känsla av att vara på ståplats men naturligtvis hade jag velat vara mycket närmare någon av scenerna … (Carina Persson)

Den sista halvtimmen var inte mindre än spektakulär! I Sverige har jag aldrig varit med om en atmosfär där alla står upp och klappar och sjunger febrilt som [jag upplevde] under den där sista halvtimmen. (Germán Salazar-Alvarez)

Som sammanfattning har det varit en otrolig upplevelse, hela veckan. En påminnelse om att de är i bättre form än någonsin, både visuellt och musikaliskt! (Andreas Lundkvist)

Nya skivan

Det är alltid svårt för ett band som turnerar med en ny platta att få publiken att riktigt gå igång på de nya låtarna. Detta gäller även för U2, och förmodligen väl medvetna om det tog bandet skärmarna till hjälp för att ge konsertbesökarna en visuell upplevelse utöver det vanliga när konserten övergick i ett parti med övervägande nya låtar.

De gamla låtarna som man kan sjunga med i sjunger man med i; de nya kopplas med de stora skärmarna … (Annika Åhlberg)

Cedarwood Road (Fotograf: Malin Forsgren)

Cedarwood Road (Fotograf: Malin Forsgren)

Det är ju givetvis en fördel att ha ett staket att luta sig mot och dessutom vara bara några meter ifrån bandmedlemmarna, men jag skulle nästan säga att det var bättre att stå längre bak och få del av vad som hände på skärmen. Framför allt videoproduktionen av ”Cedarwood Road” tyckte jag var oerhört häftig. (Daniel Malmgren)

Även om de stora hitsen är det som av naturliga skäl brukar lyfta taket på en arena så gjorde de nya låtarna trots allt stort intryck på en hel del av konsertbesökarna.

Iris är ju en fantastisk låt, vilken inramning! Song for someone är hur bra som helst, en av de bättre under kvällen. [---] Så småningom var det dags för favoriten från ”Songs of Innocence”, ”Every Breaking Wave”. Att få uppleva den live var en storslagen upplevelse, obeskrivbar!! (Tommy Carlsson)

Höjdpunkten första kvällen var, något oväntat kan en del tycka, inklusive jag själv, faktiskt ”Volcano”. Jag blev helt knockad av den! (Malin Forsgren)

Jag fick [i och med konserterna] en ny favorit att lägga till den långa listan, ”Song For Someone.” (Carina Persson)

Upplägget

Dramaturgin och upplägget i showen var välgenomtänkt och fick i allmänhet fina omdömen. Ett av skälen till att U2 betyder så mycket för så många människor är att deras texter är viktiga och att man kan relatera till dem.

Ska jag välja något jag tyckte extra mycket om så var det ”Bullet The Blue Sky”, som trängde genom betong och krossade berg. [Den] påminde mig om varför jag började lyssna på U2 [---], budskapet och symboliken slog ner som en atombomb. Återigen visar de att musik och politik verkligen kan ha med varandra att göra. (Ann Dernstedt)

U2 håller alltid sin andliga sida högt, och på dessa konserter tittar Bono tillbaka på vad som format honom som människa, sin mamma (”Iris”), sin uppväxt på norra sidan av Dublin, och gatan där han växte upp, och hans kompisar som säkert inte var så snälla alltid (”Raised By Wolves”).
I Sverige är det mycket så också att folk formas och drömmar krossas på löpande band. I Göteborg har vi absolut norra och södra sidan, och en älv som delar staden. (Magnus Odelrot)

Det som var mindre bra

Var alla enbart positiva? Självklart inte. Det fanns givetvis de som var skapligt nöjda men inte kände att det riktigt lyfte.

Överlag tyckte jag konserterna var bra. Dock hade jag kanske lagt ribban för högt. Jag minns den konsert på 360-turnén som jag var med på som rent magisk, när jag hörde på låtarna efter den så var det som att håren på armarna reste sig. Samma magiska känsla infann sig av någon anledning inte i år. (Daniel Malmgren)

Det fanns även de som efter första konserten inte tyckte att U2 anno 2015 var något speciellt alls och snabbt sålde resten av kvällarnas biljetter till andra som var mer intresserade.

Alltså … Är jag den enda som helt enkelt bara tänkte ”Meh ….”? (Janne Johansson)

Låtvalen

Låtvalen och låtversionerna generellt under konserterna fick både ris och ros.

Om man ska nämna något kritiskt så tycker jag inte ”Sunday Bloody Sunday” gör sig i den tappningen, rent musikaliskt. (Lena Drake)

Bra blandning mellan nya och gamla låtar, men hade gärna hört något annat/mer än ”Vertigo” från ”How To Dismantle An Atomic Bomb”. I övrigt välvalt i låtarkivet och genomtänkt framträdande. (Ann Dernstedt)

Att under två kvällar, 16/9 och 17/9, [---] få höra flera av favoriterna såsom ”One”, ”Where The Streets Have No Name”, ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For”, ”Pride”, och ”Angel Of Harlem”, för att nämna några, är inte alla förunnat. (Carina Persson)

[Trots] att jag hade önskat fler förändringar i setlisten mellan spelningarna, jag har precis som många andra fans massor av förslag på realistiska byten man skulle kunna göra, så går jag ut från Globen på tisdagskvällen med ett gigantiskt leende på läpparna. (Styrbjörn Östman)

Den sista [konserten som jag såg] blev den mest speciella och det på grund av en låt: Gloria. Det var min första kontakt med bandet [---]. Det var en cirkel som slöts. Otroligt privilegierad att i en trasig värld få uppleva detta. (Jan Sewelen)

Rösten

Bonos röst imponerade. Framförallt under konsert nr 2, torsdagen, men även överlag. Bonos röstkapacitet gör sig extra väl påmind i de mer avskalade arrangemangen, som till exempel i Every Breaking Wave.

Stod nära lilla scenen när de spelade ["Every Breaking Wave"] i torsdags. Minns att jag stod och skrattade åt att [Bono] sjöng så vansinnigt bra. (Carl-Henric Jaktlund)

I ”Every Breaking Wave” tänker jag att fan vilken röst Bono har fått … (Annika Åhlberg)

Dansen

Efter att ha plockat upp idel från utlandet tillresta fans på scenen under Mysterious Ways blev det till slut till publikens jubel en Stockholms-tjej, Patricia, som fick dansa med sina idoler. Och det med den äran.

Jag hade tidigare skämtsamt sagt ”Jag vill vara en Mysterious Ways-tjej!” men snabbt lämnat tanken då det ju alltid är någon annan som än en själv som väljs ut till de kul sakerna i livet … (Patricia)

Bono med Patricia (Fotograf: Carl)

Bono med Patricia (Fotograf: Carl)

[---] Plötsligt stod [Bono] framför mig och vinkade upp mig. Det fanns inga tankar egentligen, jag drogs upp och kände bara ”strunta i ALLT nu – HA KUL!” och började genast dansa som jag aldrig dansat förut. På riktigt alltså, jag visste inte ens att jag kunde dansa sådär. Man vet ju aldrig hur man ska reagera i sådana situationer hur mycket man än fantiserar om dem – tydligen reagerar jag med livlig dans. (Patricia)

[Jag öste] på och insåg hur männen jag så länge sett som upphöjda och överjordiska 1. var kortare än jag och 2. faktiskt också är människor. Riktiga människor med egna historier och liv, inga hologram-projektioner. (Patricia)

De som gick tomhänta

Men det var inte bara roliga saker som hände under U2:s besök. Fortfarande är det ingen som verkar ha den fullständiga bilden av vad som egentligen hände söndagen den 20 september.

Efter en lång och otålig väntan på ca en och en halv timme, för ståplatspubliken spenderad inne på arenan medan den evakuerade sittplatsbiljettinnehavarna stod utanför Globen, kom till slut beskedet att konserten av säkerhetsskäl och ”på polisens inrådan” inte skulle kunna genomföras samma kväll utan tisdagen den 22 september i stället.

Många med biljetter till söndagens konsert hade inget annat alternativ än att helt enkelt acceptera att det enda de kunde få var pengarna tillbaka. Och då endast för konsertbiljetterna. Inte för hotell, resa eller sveda och värk …

Vi (man och jag) hade rest ner från Skellefteå, med hemresa på måndag. Hade tagit ut årets sista semesterdag på måndagen. Hade resten av veckan uppbokad på jobbet, utan möjlighet att stanna i Stockholm till extrakonserten. Att boka om flyg, hitta boende och organisera om jobbet hanns inte med under den vakna tid som var kvar innan hemresan var bokad.
Nåja, vi åkte hem, vansinnigt frustrerade. På tisdagen hittade vi en webblänk från nån som stod inne på arenan och strömmade konserten, så vi vick vara med via ”radio”. Samtidigt som vi kollade bloggen på U2.com och Expressens live-rapportering. Kändes bättre sen. (Viktoria Dernstedt)

En värdig avslutning

Tisdagens konsert spelades inför ett Globen som var långt ifrån fullsatt. Även om alla, inklusive bandet, led med de som inte kunde närvara på grund av att konserten var flyttad, blev konserten kanske extra speciell just av detta skäl.

Tisdag [dvs sista konserten] hade jag samma sittplats som söndag på A … Det var sorgligt att se att det inte var fullt; måste vara den enda U2 konserten på ett decennium som inte var utsåld. Så många människor som missade detta pga klantigt skött security i söndags … Men vi gav oss fan på att ge allt. Min sektion var på [och] klappade och skrek … (Annika Åhlberg)

Jag såg samtliga konserter och tyckte att det var toppen, särskilt sista kvällen där det fanns så mycket energi i Globen. Inte fullsatt men publiken var verkligen på hugget och bandet reagerade positivt på det och gav självt järnet. (Anton Seiler)

Det var mycket som stämde för många den sista kvällen. U2 plockar fram ”Bad”, en låt som den som har följt bandet en längre tid vet är speciell för många fans. Och för U2. Det blev en mycket värdig avslutning på U2:s Sverige-besök.

[---] jag insåg där och då att det inte fanns något annat band, ingen annan show som jag hellre ville se i den stunden. Visst skrattar vännerna och familjen ganska mycket åt beteendet, de tycker det är för mycket att se två konserter efter varandra, tre eller fler är direkt obegripligt. [---]
Bandet levererar, jag fick stå på den plats jag mest av allt ville stå på, jag fick med mig en bok från scenen och en setlist och bandet vandrade ut från Globen för sista gången till tonerna av ”40”. Jag vet inte när jag senast hade en bättre tisdagskväll. (Styrbjörn Östman)

Avslutningen med ”Bad” och ”40” [var] mycket speciell och en oerhört värdig avslutning på äventyret. (Andreas Lundkvist)

Med ett sista citat som sammanfattar känslan efter ett konsertäventyr när det är som bäst avrundar vi denna sammanfattning. Vi hoppas få anledning att sammanfatta ett kommande Sverige-besök från U2 om ett år eller två … Och hoppas får man.

Jag kommer sväva på moln ett tag till från alla minnen, inte bara från musiken och bandet, utan också från gemenskapen och härliga dagar med alla underbara, trevliga fans och U2-vänner från hela världen! (Johanna Åhlberg)

Epilog: Bilderna

Ta gärna en titt i vårt Flickr-album med fantastiska foton tagna av våra läsare i Stockholm under konsertveckan. Albumet kommer att fyllas på allteftersom så om du tittar i albumet när denna artikel är nyskriven så ser du bara ett axplock av de juveler som vi har fått tillgång till. Stort tack till alla ni som har bidragit, både med bilder och texter!

/Redaktionen 2015-09-27

U2 in Stockholm 2015