Jag har hittat det jag sökte efter

20 Sep
2015
U2 i Globen 17/9 (Foto: Henrik Känngård)

U2 i Globen 17/9 (Foto: Henrik Känngård)

Jag vill börja med att säga att det här inte är en recension. Jag varken kan eller vill skriva något som gör anspråk på att vara sakligt efter veckans två första konserter, men jag känner samtidigt att jag måste skriva något. Därför är denna artikel helt enkelt min personliga reflektion över vad det var som egentligen hände tidigare i veckan.

Det hade varit en hektisk period fram till och med första konsertdatumet för att få fram allt material vi ville publicera på sajten. Det sista som skulle fixas blev gjort väldigt sent på kvällen innan. Känslan av att det nu snart äntligen var dags i kombination med en viss nervositet över att jag precis hade fått en förfågan om att sitta i Expressens TV-studio [1] nästa morgon, dvs. på morgonen dagen för konserten, gjorde att sömnkvaliteten inte blev den optimala den natten.

När det kommer till konserter med band eller artister som ger mig mer än bara underhållning för stunden har jag, liksom många andra fans jag känner, ett sorts ”konsertläge”, en ”concert mode”. Det gäller både känslomässigt och fysiskt. Om detta läge inte infinner sig, vilket händer ibland även när jag ska se favoritartister, blir mina upplevelser inte heller så starka. Och omvänt: Om jag är i rätt sinnesstämning kan upplevelsen bli obeskrivbar. Jag har aldrig, och kommer aldrig, att prova droger, för konserter är min egen ”drog”. Att gå på konserter är dessutom ett (relativt) ofarligt, och givetvis fullt lagligt, sätt att blir ”hög” på.

Den fysiska aspekten gör oftast att mina kroppsliga behov hamnar i periferin, i alla fall om det krävs av stunden. Det var därför jag slängde in en parentes med ordet ”relativt” före ”ofarligt”. Att äta, sova och gå på toa är nog generellt sett en bra idé. Bara inte lika ofta nödvändigt om det vankas t.ex. U2-konserter. T.o.m. min kroppstemperatur anpassar sig. Jag fryser nästan aldrig ändå, men i konsertsammanhang kan jag gå i bara t-shirt fast temperaturen kryper närmare noll, utan att frysa alls.

Detta var en bakgrund som jag tyckte var nödvändig för att ni ska förstå det jag tänkte skriva om konserterna. Och självklart är jag medveten om att min upplevelse inte säger något alls om hur konserten faktiskt var. För varje persons upplevelse är unik. Jag kan bli helt paff när jag träffar en bekant dagen efter en konsert som jag tyckte var fantastisk och denne inleder med att säga ”Vad tråkigt att konserten inte var särskilt bra. Jag såg att den bara fick betyg tre i [fyll här i valfritt namn på recenserande instans]”. Som om en recensents betyg och omdöme skulle vara någon sort allmängiltig sanning.

Så till konserterna. Jag kommer fokusera på konsert nummer två, dvs. torsdagens. Av den enkla anledningen att den överträffade alla konsertupplevelser jag haft i mitt liv alla artister och band inräknade. Och jag säger verkligen inte så efter varje konsert. Jag kan ofta tycka att något är fantastiskt, men det kan dröja tio år mellan konserter som ens kommer i närheten av topp tre. Och torsdagens konsert är nu nummer ett.

Torsdagen hade inte blivit lika bra utan ”uppvärmningen” på onsdagen. Jag var nämligen helt lyrisk redan efter den första konserten. Innan hade jag bara sett ungefär en minut av ett klipp från en konsert från turnén. Jag hade läst litetgrann, men i princip bara det Simon har skrivit om turnén här på sajten eftersom jag av naturliga skäl har korrekturläst de artiklarna. För mig var alltså turnén i princip en turnépremiär för mig. Till skillnad från när jag såg turnépremiären av 360°-turnén i Barcelona, var detta självklart ingen riktig premiär. Showen led därför inte heller längre av några barnsjukdomar.

Det enda jag var litet besviken över första kvällen var publiken som faktiskt var litet seg. Det är i och för sig inte ovanligt att det blir så den första kvällen när det är fråga om en konsertserie av det här slaget. Vet inte varför, men jag har känt likadant varje sådan förstakonsert som jag har varit på. Det är klart, folk i publiken vet ju inte vad de ska förvänta sig. När det är dags för den andra konserten, har ju en (minst sagt) inte negligerbar publikandel varit på den första, och man vet bättre vad man laddar inför.

Höjdpunkten första kvällen var, något oväntat kan en del tycka, inklusive jag själv, faktiskt Volcano. Jag blev helt knockad av den. Så till den milda grad att jag först efter konserten, när jag stod på Centralstationen redo att ta pendeln hem och fick för mig att kolla vilka tre låtar jag hade filmat snuttar av, upptäckte att Volcano var en av dem [2]. Jag hade inget minne överhuvudtaget av att jag hade filmat under den. Så inne i låten och framträdandet var jag! Tror aldrig att det har hänt förut. Allrahelst som jag bara vill filma under några enstaka låtar numera. Det förtar så mycket av upplevelsen att fokusera på att göra en bra video i stället för att njuta där och då, enligt mig. Men några minnen vill jag ju oftast ha med mig.

När jag gick från jobbet på torsdagen och började inse att det bara var timmar till nästa konsert vek sig nästan benen. Och det berodde inte på sömnbrist trots att jag kommit i säng efter klockan 2:00 och behövt ställa klockan på 6:30 (ändå en timmes sovmorgon jämfört med när jag vanligtvis går upp). Jag blev helt bokstavligen knäsvag bara vid tanken på att får se U2 igen.

Uppladdningen tillsammans med bl.a. ett gäng före detta u2.se-redaktionsmedlemmar var perfekt. Min (sitt-)plats i arenan var lysande. Jag hade en nästan löjligt bra känsla i kroppen. När de flesta hade kommit på plats blev jag trots det mer och mer frustrerad. Jag är nästan barnsligt förtjust i vågen och tycker att den hör till när man går på konsert med en riktigt stor artist. Några tappra själar på C-läktaren bakom i-scenen gjorde ett antal försök i 10-15 minuter, men gav sedan upp.

Jag satt därefter och rådbråkade min hjärna i kanske tio minuter. Fördelar? Nackdelar? Jag kom på att den enda nackdelen var att jag kunde misslyckas. Men då hade jag ju i alla fall försökt. Eftersom ingen annan såg ut att ta initiativ bestämde jag mig för att försöka starta vågen. Och jag ångrar det verkligen inte, för det lyckades! Känslan var obeskrivlig. Lilla jag. People Have The Power, onekligen.

Under konserten stämde sedan allt för mig. En av de största anledningarna var skillnaden i stämning mellan dag ett och dag två. Den var som natt och dag. Det var det första Bono kommenterade när han tog ordet efter de första låtarna, vilket jag fick med på film tillsammans med den efterföljande låten Iris [3]. ”Wow! Det där var en bra start! [---] Det verkar som om igår kväll bara var en uppvärmning. Se på er… Se på er! Ni har inte förändrats ett dugg… Det har inte vi heller! [4]

Det han sa om att varken publiken eller bandet hade förändrat tolkar jag som att han uttryckte förvåning över att stämningen var så mycket bättre, när förutsättningarna trots allt var ungefär desamma. Visst, han hade en poäng, men han vet likaväl som vi att skillnaden var att de hade en spelning i Stockholm precis bakom sig.

Jag skulle kunna göra listan av bidragande skäl till att det blev en sådan magnifik upplevelse för mig väldigt lång. Jag nämner bara de viktigaste anledningarna, och av naturliga skäl bara de som går att beskriva i ord. De första punkterna blir en repetition av det jag redan har nämnt:

  • Uppladdningen i form av en middag hos en före detta u2.se-redaktionsmedlem tillsammans med bl.a. andra ex-redaktionsmedlemmar
  • Vågen
  • Stämningen
  • Bonos röst. Jag har aldrig hört honom sjunga bättre på en konsert som jag själv har varit på. Det kändes som om även han märkte att han kunde göra vad som helst. Och han utnyttjade det. Hans röst var en naturkraft den här kvällen!
  • Publiken runt omkring mig. Det var inte bara stämningen rent allmänt som var bra utan även precis runt där jag stod (framför min stol eftersom jag ju hade sittplats). Det betyder alltid mycket för mig hur konsertbesökarna i min närhet beter sig, det sticker jag inte under stol med.
  • Valet att plocka fram Angel Of Harlem. Inför turnén skrev alla fyra redaktionsmedlemmar om vilken låt de helst av allt skulle vilja höra på turnén. Jag skrev om… just det, Angel Of Harlem [5].

Nu måste jag göra mig i ordning för kvällens konsert. Måste försöka äta något även om jag inte är ett dugg hungrig. Jag har höga förväntningar men känner mig avslappnad. Jag nästan vet att jag inte kommer att uppleva en bättre kväll än torsdagens på ett tag, men jag känner med hela mitt hjärta att det inte spelar någon som helst roll. Jag fick ju torsdagen, och det är mer än jag någonsin kunnat begära. Jag vet också att jag har två fantastiska kvällar framför mig.

Tack för att ni lyssnade! Jag behövde få det här ur mig.

Malin
Malin, malin@u2.se
Stockholm, 2015-09-20.

Källor: [1] Expressen-TV: Studio inför U2:s konsert, [2] YouTube: en snutt av Volcano, [3] YouTube: Iris inklusive försnack av Bono, [4] u2.com (konsertkommentarer), [5] Redaktionens önskelåtar inför turnén – Del 4