Oskyldiga erfarenheter väntar

13 Sep
2015
U2 i Chicago 2015 (foto: swimfinfan/ Creative Commons)

U2 i Chicago 2015 (foto: swimfinfan/ Creative Commons)

”Jag har ett litet önskemål” började ett brev från en läsare till redaktionen som inkom här i veckan och tyckte att vi kanske kunde ”skriva lite om vad man borde kunna förvänta sig att få höra i Stockholm? /…/ Känns som att man snart måste börja ladda, då vill man ju inte stå där helt nollställd”

Jag tackade så mycket för detta förslag och sa att vi ska ha det i åtanke, även om kommande dagarna skulle bli intensiva nu när det börjar närma sig så jag ville inte utlova någonting.

Här är vi nu. Efter 4 månader och 3 dagar kommer iNNOCENCE+eXPERIENCE-turnén till Sverige på onsdag kväll. U2 återvänder till Stockholm, 14 år efter att de lämnade huvudstaden under Elevation-turnén 2001, men vad väntar oss då? Jag tänkte inte gå in på detaljer, det kan trots allt finnas de som liksom jag själv vill spara överraskningarna till onsdagskvällen.

Det började sådär i Vancouver och svensk kvällspress var skeptisk till den nya turnén: ”Länge sedan som U2 kändes lika tafatta” löd rubriken på Aftonbladet och irländarna tilldelades tre plus för den första kvällen. Konkurrenten Expressen följde upp med att sänka betyget för den andra kvällen till två getingar och konstaterade: ”Som svensk, med biljetter till Globen-konserterna fastnålade på korktavlan, kan man vara ganska nöjd med att U2 landar i Sverige först i höst”.

Låt mig först konstatera att majoriteten av premiärkvällarna de senaste 20 åren har medfört hack i maskineriet. Las Vegas 1997 minns Bono själv som en av de värsta kvällarna i karriären. Under första kvällen på Elevation-turnén 2001 i Miami trillade sångaren av scenen. I San Diego 2005 föll orden bort under Zoo Station och han rabblade förvirrat ”I’m ready for the…Acrobat”. I Barcelona 2009 havererade klassikern One. Kloka av den erfarenheten kände nog de flesta av bandets anhängare sig relativt lugna trots ljummen kritik för årets upplaga. Det gjorde i vart fall jag.

Vad väntar oss då? Jag har själv inte upplevt iNNOCENCE+eXPERIENCE-turnén ännu men av det jag har läst är konceptet oerhört genomtänkt både sett till låtlistan och föreställningen i sig för att reflektera detta.

Konserten inleds på huvudscenen, kallad i-scenen efter dess rektangulära i-form. Bokstaven ”i” står ju för ”innocence” dvs en oskuldsfullhet som reflekterar den naivitet vi alla har som unga. Här öppnar bandet konserten med The Miracle (of Joey Ramone) och följer upp med ett antal låtar från tidigt 1980-tal.

Detta återspeglas även av glödlampan. Symbolismen för denna rekvisita är mångfacetterad, men i detta skede av spelningen kan den tänkas vara en referens till de tidiga spelningar bandet gjorde i karriären. Bandet har berättat om klubbspelningar där de ofta spelade i dålig belysning och under 80-talet  använde Bono därför en tändare för att utgöra lite ljusspektakel i bandets scenshow.

Lampan har även en annan betydelse. Som tonåring bodde Bono på Cedarwood Road och i hans pojkrum fanns en naken glödlampa, likt den som hänger framför scenen idag. Det var där han skrev sina första låtar:

”Det lilla skrymslet på 1o Cedarwood Road [Bonos rum red.anm.]  var utsmyckat med en glödlampa utan skärm, jag tyckte det var coolt på den tiden. Det utrymmet blev en inkubator för idéer, tidiga låtar och ambitioner att följa med kvinnor hem från skolan för att kunna träffa dem på helgerna.” – Bono berättar för Rolling Stone Magazine om sitt pojkrum.

Under föreställningens inledning förlorar bandet sin oskuldsfullhet när de upptäcker tjejer och får känna av förluster av anhöriga. De är inte heller naïva och ovetande för de oroligheter som äger rum i 70-talets Irland längre. Med dunder och brak når första akten sitt intensiva klimax strax innan föreställningens mellanakt tar över. På scenen finns bara kvar ödeläggelse, spillror och glasskärvor från en sönderslagna glödlampan. På den innovativa videoskärmen visas bilder som vore den en ny Berlin-mur som delar publiken i två: norra och södra Irland, norra och södra Dublin, Öst- och Västberlin…

När de är tillbaka, har bandet färdats bort från sin oskuldsfullhet, bort från i-scenen (som för övrigt är exakt densamma som användes under Joshua Tree-turnén!) och befinner sig nu på väg mot den cirkulära e-scenen. Här står bokstaven ”e” för ”experience”, dvs upplevelse eller erfarenhet, och man spelar låtar från det färgglada och högteknologiska 90-talet och man bjuder upp fans på scen för att symbolisera sin nya status som rockgiganter med stort internationellt följe.

Symboliken kunde inte vara mer slående. Eller jo förresten. Ett vaket U2-fan noterade att man under denna sekvens tydligen låter discokulor falla ned från taket och menade på att det åsyftar Dublin-pojkarnas…låt oss säga mognad till unga män, för att bespara känsliga läsare den sinnesbilden som annars lätt kan dyka upp.

Kvällen avrundas sedan med ett gäng upplyftande klassiker och således har vi bjudits på oskyldiga erfarenheter från Dublins i särklass mest kända kvartett. Notera att detta inte är en best of-föreställning. Man har spelat låtar från samtliga album utom POP och No Line On The Horizon – om man inte räknar in snuttar av MOFO eller Moment of Surrender. Ryktet går dock om att introducera en låt från det senare verket. Tillägg kl 22:46: U2 har nu ikväll mycket riktigt premiärspelat en full låt från 2009-plattan på sista Amsterdam-spelningen.

Bandet bjuder även på ett omarbetat, och tydligen väldigt gripande, moment som dykt upp i föreställningen sedan Nordamerika-spelningarna. Jag kan knappt vänta på att få se detta med egna ögon, särskilt som det verkar passa mycket väl in på det budskap vi vill skicka ut med årets Vifta Vitt.

För det är någonting som vi också kan förvänta oss, unikt för Stockholm, förstås! Återigen, symboliken i årets aktion hämtar inspiration från glödlampan i konsertens inledning: alla kan behöva en ljusglimt i sina liv. Och alla kan vara en ljusglimt för någon. Liksom Bono hade sin symboliska glödlampa på 10 Cedarwood Road  och faktiska ljusglimt i hustrun Ali, behövs ett ljus för att orka med mörkret och bli någonting storslaget. Vi vill visa att alla har ett frö inom sig som kan gro med ljusets hjälp.

Se nu till att vara ett ljus i mörket på onsdag.
Var en ljusglimt för någon som betyder någonting för dig eller varför inte vara en ljusglimt för dig själv? Du är ”världsbäst” i kampen mot extrem fattigdom, sträck på dig!

Om det är ett som är säkert så är det att man aldrig ska räkna ut U2.
Se nu till att vi välkomnar dem på bästa sätt, för de kanske aldrig varit bättre än de är just nu: Vifta Vitt.

Simon, simon@u2.se
Stockholm 2015-09-13