Som redan konstaterats ett flertal gånger är upplevelsen av en konsert extremt subjektiv. Vilket den ju också ska vara. Journalister och andra förståsigpåare får ursäkta, men ”rätt” eller ”fel” existerar egentligen inte i de här sammanhangen.
En åskådares bottennapp kan vara någon annans absoluta höjdpunkt. Det är så mycket som spelar in: vädret, platsen man står eller sitter på arenan, vilka man har omkring sig och framför allt dagsformen – publikens men inte minst U2:s.
När jag därför nu vågar mig på en reflektion över hur 360°-turnén utvecklats från Europa till Nordamerika blir det förstås helt och hållet utifrån hur jag själv upplevt det under de 9 konserter som jag hittills hunnit med. Men jag slår mig till ro med att det är en åsikt så god som någon.
Europa
U2 har valt att börja de 3 senaste turnéerna före den här i Nordamerika och även om jag kan erkänna en viss nyfikenhet och otålighet måste jag ändå säga att det inte gjort mig så mycket. För det är tyvärr så att världens största live-band är märkligt skakiga i början.
Kanske är det nerver, kanske ovana – för det har ändå förflutit i genomsnitt 4 år mellan de senaste albumen – eller så är det som bandet själva ibland har antytt, att de diskuterar för mycket för att hinna repetera ordentligt. Så jag brukar tycka att amerikanerna gärna kan få ta de där första, trevande månaderna, så att U2 har hittat formen lagom tills de anländer till Europa.
Den här gången var det dock tvärtom, men ändå likadant på något vis. För U2 valde denna gång att sjösätta sin koloss till turné i Europa. Rapporterna från premiären i Barcelona talade om spektakulärt scenbygge, djärvt framförande och inte oväntat en hel del tekniska problem.
Själv såg jag fem konserter i Europa (tre i Dublin och två i Göteborg) och de var förvånansvärt ojämna. Dublin 1 bjöd på den vackraste Bad jag har hört, men i övrigt minns jag ärligt talat inte så mycket av den spelningen, förutom att jag tyckte att den var mycket bra. Dublin 2 var fullkomligt fantastisk och innehöll bl.a. den mest innerliga One jag någonsin har upplevt live.
Men Dublin 3 och Göteborg 1 var bägge något av besvikelser, just för att jag vet att U2 kan så mycket bättre. Medan Göteborg 2 var en frustande fest – jag minns fortfarande hur vi timmar efter konserten vinglade över Heden och vrålade ”Ooonly looooove!” i ren eufori.
Högst ojämnt, alltså, och med alldeles för många tekniska problem för att det skulle kännas riktigt bra. Okej, alla kan spela fel ibland – även Edge – eller glömma en text eller fem. Men bandet verkade inte alls så bekväma och avslappnade som jag är van att se dem.
Faktiskt kändes det som om U2 kom i skuggan av sin egen turné. Scenbygget – populärt kallat ”The Claw” – är det största någonsin; är det kanske till och med för stort för världens största band?
USA
Det var med höga förväntningar som jag korsade Atlanten för att ansluta mig till andra delen av turnén och jag är glad att kunna säga att de till mycket stor del infriades. Även om U2 till stor del spelade på säkerhet vid premiären i Chicago så märktes det redan här att det hade börjat lossna för dem.
Det var mer tryck i låtarna och bandet utnyttjade 360°-scenen på ett helt annat sätt än vid de spelningar jag sett i Europa. De var tajtare, vågade ta ut svängarna mer och det lät faktiskt som om de spelade bättre.
Okej att jag ligger långt efter många av mina vänner och bekanta i antal U2-konserter, men 22 stycken har det ändå blivit genom åren. Och Chicago 2 är den bästa konsert jag någonsin har sett – av alla artister och i alla kategorier. Den var helt fenomenal, energin sprakade, stämningen var extatisk. Inte ens Your Blue Room led av förstagångsproblem, i alla fall inte några som märktes i inre cirkeln där vi stod.
Som min vän sade efter konserten, ”Hur går man tillbaka till sitt vanliga vardagsliv efter nåt sånt här?” Jag funderade lite innan jag svarade, ”Det gör man nog inte.”
Så. Jäkla. Bra!
Även om New Jersey 1 tappade lite fart kring The Unforgettable Fire så var den långt ifrån tråkig. Och New Jersey 2 var nästan i klass med Chicago 2, hade det inte varit för att Bono tyvärr fick lite väl många hjärnsläpp gällande texterna.
Vad är det då egentligen som har förändrats mellan Europa och Nordamerika, mellan första och andra delen av 360°-turnén? Jag har redan nämnt energin, spelglädjen och ett mer avslappnat band som vågar leka mer. Men, som redan Povel Ramel konstaterade på sin tid, det är de små små detaljerna som gör det.
Till exempel så har den ovanligt ordinära Europa-versionen av Where The Streets Have No Name blommat ut till den stämningslyftande energikick vi är vana att få uppleva. Magnificent är den hack i häl och I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight får hela stadion att svänga – så snart publikens ”vad fan är detta???” har sopats bort av den rena urkraften hos den här live-remixen.
Och ja, U2 spelar bättre. Och bättre.
Walk On börjar närma sig Elevation-turnéns glänsande version. Ultra Violet (Light My Way) har aldrig låtit så här bra, inte ens på skiva. Och Moment Of Surrender jobbar sig gradvis upp till täten bland U2:s avslutningshymner.
With Or Without You förtjänar att nämnas lite extra. Som omväxling har Bono valt att inte plocka upp någon att dansa med under den låten och även om det gör många tjejer (och säkert killar med) besvikna så har det en stor fördel: Bono kan nämligen för första gången på årtionden koncentrera sig på att sjunga låten och det märks. Den blir bara vackrare och vackrare ju längre turnén pågår.
U2 håller sakta men säkert på att erövra 360°-turnén. Bit för bit slår de sig fram och deras vapen är desamma som alltid: deras musik och deras passion för att spela live.
Det fanns faktiskt tillfällen i USA när jag i en paus mellan två låtar tittade upp och blev förvånad när jag såg det gigantiska scenbygget ovanför mitt huvud. Lite som att, ”javisst, ja, den där är ju där.”
Så jag vågar mig redan nu på att förutspå att när U2 nästa sommar återvänder till Europa så kommer vi att få uppleva ett helt annat band. Energiskt, samspelt och med en musik som överskuggar vilken rymdstation som helst.
Marie
PS! Men varför ska ni ta mitt ord på att 360°-showen blivit bättre? Gå till turnésidan och jämför själva. Lena F har ju samlat youtube-klipp från hela Europa-delen av turnén och USA är på gång.
