Songs of Chronology (3/3): 1977-1980

30 Aug
2015
U2 i Londons tunnelbana (foto: Paolo Pellegrin/u2.com)

U2 i Londons tunnelbana 2013 (foto: Paolo Pellegrin/u2.com)

Vi har hunnit avhandla det svarta 70-talets Dublin i del 1, och sett hur det så småningom skulle börja vända under årtiondets senare hälft när Bono efter att ha förlorat sin mor Iris, finner Ali i del 2 av denna artikelserien.

Songs of Innocence är enligt egen utsago berättelsen om de första gångerna. Kanske var det första gången på länge som U2-sångaren hade hittat sin plats i världen när han som sextonåring befann sig i Larrys kök på en audition.

”Vid något tillfälle år 1977 började U2 att skapa musik tillsammans, vi kallade oss för The Hype och var förälskade i punkrockscenen..” berättar Bono. I oktober 1977 spelade brittiska punkikonerna The Clash inför en publik på 1200 närvarande. I publikhavet på Trinity College i Dublin, fanns de unga medlemmarna i U2: Bono, Adam, Larry och The Edge. Liksom då de kallade sig The Hype, var den unga kvartetten starkt influerade av punkrock. Därför blir nästa spår i den nya ordningen This Is Where You Can Reach Me Now, en hyllning till denna viktiga kväll för bandets framtida färdriktning. I en essä för Rolling Stone Magazine 2004, berättar The Edge om just den kvällen:

”De [The Clash, red. anm.] var oslipade i varje aspekt och det viktiga för dem handlade inte om att spela med precision och instrument som klingade rent.  Det var inte bara underhållning. Det handlade om liv och död. De skämdes inte över det. De gjorde det möjligt för oss att ta vårt band på allvar. Jag tvekar på att vi hade blivit det band vi är idag om det inte var för den spelningen och det bandet. Det insåg vi där. De visade oss vad man behöver och det handlade om att spela från hjärtat.” - The Edge om ursprunget till This Is Where You Can Reach Me Now

I sina återblickar för Songs of Innocence, fyller Bono på: ”Vi kom hem den kvällen, utmattade av ett tumult av oväsen och idéer. Vi hade svårt att sova för vi insåg att vi inte längre sov i samma sängar som natten innan. Vi hade förflyttat oss – mentalt, själsligen…Vilken soldat han var, Joe Strummer.”

U2 skulle fortsätta på den inslagna vägen, med sin nya färdriktning mot punkrock. Nästan på dagen två år efter att U2 träffats i Larrys kök besökte The Ramones Dublins State Cinema. Om inte för Bonos bästa vän, Guggi , hade de fått stå utanför. Punkrockens dragningskraft blev allt större för de fyra vännerna och nästa låt blir därmed det ursprungliga öppningsspåret, The Miracle (of Joey Ramone).

”De fyra medlemmarna i U2 gick för att se The Ramones spela på The State Cinema i Dublin utan en tanke på hur vi skulle ta oss in. Vi hade varken biljetter eller kontanter.. Min bästa vän Guggi hade en biljett och han smugglade in oss genom en sidoutgång som han hade baxat upp. Världen stannade till länge nog för att vi skulle kunna hoppa ombord. Fastän vi bara bevittnade halva konserten blev det en av de bästa kvällarna i våra liv….Edge minns att han träffade sin första kärlek, Aislinn, utanför. Efter The Ramones började jag försöka att vara mig själv som sångare. Det återstod bara att klura ut vem det var..frigörelsen.” – Bono om att se The Ramones i Dublin, 1978.

Vid det här laget har U2 spelat in sin första demo. Det är dags att ta reda på vilka möjligheter bandet har och 1979 beger man sig till London för att försöka få till ett skivkontrakt. Det var ursprungligen denna upplevelse som Invisible berättar om, dvs Bonos första besök i den engelska huvudstaden med U2 och Ali i jakten på framgång.

Tågresan in till London beskrivs i de första stroferna från ursprungsversionen: ”I’m thinking at the speed of sound/unblinking eyes on the underground/I’ve got a rhythm track” och ”6 AM Waterloo/I’m in the station, sleeping next to you/You and I are not going back.” Istället blev det en reflektion på varför han gjorde den resan. Varför ville han ”rymma iväg med cirkusen” från första början?

Jag har valt att inkludera den något förkortade utgåvan av Invisible som släpptes för (RED), då den kompletta inspelningen inte tillför särskilt mycket som man kan klara sig utan. Invisible beskriver i den slutgiltiga versionen relationen Bono har till sin far och binder samman detta med känslan han fick den första tiden i London. Återigen ges vi bilden av en ung man som ännu kämpar med sitt självförtroende. En man som flyr undan sin barndoms svärta i rockcirkusens trygghet och en man som inte känner sig sedd, varken hemma eller någon annanstans.

”Det  var en karneval av människor som såg helt extra-ordinära ut: rockabilly, tuppkammsfrisyrer, all världens hipsters, och jag minns att jag inte kände mig särskilt hipp. Inte cool.  Från förorten. Från Dublin. Självfallet märks du inte bland dem, du existerar inte. Man blir osynlig.”  - Bono berättar om Invisible.

Skivkontraktet kom, under något udda omständigheter, så småningom att skrivas efter en spelning på The Lyceum i London. ”Jag förmodar att underteckna ett skivkontrakt på damernas toalett medför en viss rock’n'roll-känsla” reflekterade Adam i boken U2 by U2.

Med skivkontrakt i hand, skulle U2 återvända hem till Dublin och en plats de spelat på ett tiotal gånger tidigare: klubben McGonagles. I en intervju med The Irish Times, berättade Bono sedermera det lustiga sambandet med den skådeplatsen. För Songs of Innocence handlar om samband och sammanhang. Om upplevelser som påverkar oss direkt och indirekt. Ett exempel på det senare förmedlas i det ursprungliga bonusspåret The Crystal Ballroom.

Långt innan U2 spelade på klubben gick den nämligen under namnet ”The Crystal Ballroom”.Det finns ett otroligt sammanträffande som kan kopplas ända tillbaka till Bonos egna föräldrar. Faktum är att Bob Hewson och Iris Rankin brukade ses på dansgolvet där och fattade tycke för varandra. Utan ”The Crystal Ballroom”, kanske Bono inte hade blivit till, och inte heller U2? Blotta tanken är fascinerande!

”En hel generation Dublinbor gick till The Crystal Ballroom för att dansa, och många par möttes där första gången. Min mor och far brukade dansa tillsammans på The Crystal Ballroom, så den låten /…/ utgår från mitt perspektiv. Där står jag på scen på McGonagles med mitt nya band U2 /…/ och jag ser ut över publiken där jag får syn på mina föräldrar som kärleksfullt dansar ihop medan U2 står för musiken.” – Bono berättar om sin relation till The Crystal Ballroom

Från att ha avverkat merparten av 1970-talet återstår nu bara ett spår i artikelserien Songs of Chronology och vi äntrar åttiotalet. Nu har U2 äntligen ”förlorat sin oskuld” och släppt debutskivan Boy när de siktar på nya erfarenheter i USA. Deras första besök i Los Angeles 1980, beskrivs i California (There Is No End To Love), Bonos hyllning till Brian Wilson och The Beach Boys.

”Jag minns att Edge, Adam, Larry och jag klev av ett flygplan i Kalifornien och såg på varandra med blickar som sade ”det här är bättre än i på film” och då hade vi bara hunnit se flygplatsen! Jag begav mig på en pilgrimsvandring till Bob Dylans bostad eftersom jag höll ett hårdare grepp om hans sånger än alla de väskor jag har rest med. Jag ville även se Brian Wilsons hem, det sades finnas ett piano i en sandlåda där…och jag älskade the Beach Boys. De försåg kroppen med rytm – sinnet med melodi – själen med harmoni etc Brian sjöng också som en flicka…. – Bono berättar om upplevelsen bakom California (There Is No End To Love)

Även om detta blir ett något oortodoxt val jämfört med bandets traditionellt lungare spår som avslutning på album, tycker jag att ”California” passar in väl. Vi började med sorg och slutar med ljuset i tunneln. Berättelsen började med vilsenhet och slutar med en väg framåt: Det som började som oskuldsfullhet, har utvecklats till begynnande erfarenheter och ett ypperligt tillfälle att forsätta resan, med den omryktade uppföljaren Songs of Experience.

Det är också så som Bono avslutar sina återblickar i texthäftet till Songs of Innocence: ”Vi kan spendera en livstid på att söka efter sammanhållning, och när vi inte hittar detta, formar vi världen efter vår besvikelse. Eller inte. Sorgen tar aldrig slut…därför vet jag att inte heller kärleken har ett slut”.

Nedan finner du samtliga delar i artikelserien med tillhörande referenser. Därtill kan du även lyssna på den nya ordningen i den Spotify-lista som jag har sammanställt. Vad får du för tankar och känslor av att lyssna på albumet i kronologisk ordning? Jag hoppas att ni har haft lika trevligt som jag på denna resa och att vi ses i Stockholm om bara ett par veckor där jag gärna diskuterar detta vidare!

Simon simon@u2.se
Stockholm 2015-08-30

Tidigare delar i ”Songs of Chronology”

Del 1: 1960-1974

  • Cedarwood Road: 1960
  • Raised By Wolves: maj 1974
  • The Troubles (1968-1998)
  • Every Breaking Wave: 1974
  • Del 2: 1974-1976

  • Iris (Hold Me Close): 1974
  • Volcano (september 1974)
  • Sleep Like A Baby Tonight (1973/1974?)
  • Song For Someone: 1976
  • Del 3: 1976-1980

  • This Is Where you Can Reach Me Now (oktober 1977)
  • The Miracle (of Joey Ramone) (september 1978)
  • Invisible – (RED) Edit Version (1979)
  • The Crystal Ballroom (1979)
  • California (There is No End To Love) (1980)