Mot Vancouver och vidare

14 Jun
2015
Ute på "e-scenen" (Foto: Sara Einarsson)

Ute på "e-scenen" i Vancouver (Foto: Sara Einarsson)

För en månad sedan dundrade iNNOCENCE+eXPERIENCE-turnén igång. u2.se-veteranen Sara var på plats i Vancouver. Här kommer en tillbakablick från hennes upplevelse av premiären.

Turnépremiär! Det var nog många som undrade om vi skulle få se U2 turnera igen efter att 360°-turnén var klar. Jag var en av dem i alla fall. Jag är glad att jag hade fel för nu fick jag möjligheten att se en premiär. En bock på min ”bucketlist” som någon sa.

Så i torsdags var det dags. Efter många timmar i kö med funderingar på var ”bästa platsen” skulle vara så hamnade jag till slut långt fram på The Edges sida vid staketet ut mot catwalken. Planen är uppdelad på ”South Side” som är Edges sida och ”North Side” som är Adams. Vilken man hamnar på beror på vilken lott man drog vi biljettköpet.

Utanför förband var det svårt att veta när de tänkt äntra scenen men det är ju det som är så häftigt med premiär, man vet ingenting.

Så äntligen kommer de upp på scenen och Bono drar igång alla i ”Oh-andet” i introt till The Miracle (Of Joey Ramone). Det tar inte många sekunder innan alla är på och gåshuden är ett faktum. Grym öppning som följs av härliga Out Of Control, Vertigo och I Will Follow. Vet inte när de senast spelade både Out Of Control och I Will Follow (de gjorde det faktiskt några gånger under 360°-turnén men aldrig under Vertigo-turnén, red. anmärkning). Härligt! Sedan följer en mäktig Iris som berörde undertecknad till tårar.

Nu börjar även skärmen (det är egentligen två skärmar med utrymme nog emellan för grabbarna att spela i) användas men som man inte ser alls när man står vid staketet. Här blev det lite konstigt och förvirrat då man inte såg något alls av Bono som försvann in mellan skärmarna och man inte visste var man skulle fokusera för att eventuellt inte missa något. Vad jag förstått blev upplevelsen från sittplats dock häftig här och det är säkert tanken, precis som på 360°, att det blir lite olika typer av shower från stå- respektive sittplats. Innovativt, som jag tycker är bra, men tråkigt när det blev så innovativt att man inte ens kan försöka hänga med från ståplats.

När jag ändå är inne på lite negativt så måste jag nämna ljudet som var bedrövligt där jag stod. Om det var placeringen i sig eller om de har finjusteringar att göra de närmaste konserterna vågar jag inte svara på. Det var betydligt bättre andra kvällen men då stod jag på ett helt annat ställe.

De kör sedan ett set om fyra låtar på e-scenen där en ur publiken får komma upp och filma med en mobilkamera samtidigt som resultatet visas på stora skärmen. Kan bli ett roligt inslag beroende på hur väl fungerande personen är uppe på scenen med sina favoriter.

Låtlistan har inga direkta överraskningar hittills och de nya låtarna funkar fint tycker jag och flyter bra in bland de äldre. Every Breaking Wave körs i den avskalade varianten med bara Edge på piano.

Det hela avslutas något udda med I Still Haven’t Found What I’m Looking For och The Edge missar ”the edge” (kanten, red. anmärkning) och som Bono sa på konserten dagen efter att ”The Edge downloaded himself into the audience without their permission” med anknytning till hur de släppte sin skiva.

Summan av första konserten var att den var lite förvirrande och att de spelade lite säkert. Att det helt klart inte finns någon bästa plats på ståplats är det ingen tvekan om. Hela bandet rör sig över hela scenen enormt mycket mer än tidigare och står man längst fram vid huvudscenen ser man inte ett dyft så fort de går ifrån den och samma gäller för e-scenen. Man kommer överallt alltid ha den ”sämsta” platsen men också den bästa. Det är dock oerhört många staketplatser, mellan tummen och pekfingret mellan 150 och 200 så det där med att köa länge för att få bästa plats har med det här upplägget mer eller mindre spelat ut sin roll. Faktum är att ni som har sittplats, grattis! Tror för första gången att sittplatserna på långsidorna är de bästa i huset.

Till andra kvällen ställde jag mig längst bort på e-scenen, på kortsidan, så jag hade catwalken och huvudscenen rakt framför mig men väldigt långt bort då. Ljudet var betydligt bättre och jag hade bra överblick men när de väl var på e-scenen hade de ryggen emot nästan hela tiden. Så inte på något sätt den bästa platsen heller.

Även om mycket var lika så byttes ändå sex låtar ut vilket i U2-mått mätt ändå är en del även om det inte är i paritet med vad de halvt lovat i tidigare intervjuer. De flyttade även runt lite på låtarna så jag började närapå känna paniken komma när Where The Streets Have No Name dröjde, och dröjde. Men den kom till slut och så gjorde även Bad. Jag hade inte sett den komma och det hade inte andra heller vilket ledde till lätt eufori och spontana glädjedanser runt om i publiken.

Tycker andra konserten lyfte, på alla sätt, och jag hoppas att de fortsätter överraska med låtvalen. Det som slog mig var att de väl i Rogers Arena bara repade ”de gamla vanliga”, dvs. Pride (In The Name Of Love), Bullet The Blue Sky, With Or Without You, Even Better Than The Real Thing och de väntade med låtar från nya. Det här hoppas jag tyder på att de inte vill avslöja vad de repat under sin månad i Pacific Coliseum utan väl på plats kör de de vanliga för att få till ljudet och sen kommer överraskningen under konserten.

Efter några intensiva dagar med för lite sömn, för mycket skitmat och två lite skakiga men lovande konserter sitter jag nu på tåget mot San Jose för ytterligare två konserter som jag hoppas ska ge än mer mersmak. Over and out någonstans i Oregons vildmark!

Sara (sara@u2.se)
2015-05-17, Oregon (U.S.A.)

Inför publiceringen av denna text ville Sara göra några förtydliganden. Hon ville justera staketplatssiffran till 2-250st (hon roade sig i väntan på bandet med att räkna lite): 60 st runt e-scenen, runt 70 på båda långsidorna och ett 20-tal vid huvudscenen på respektive sida. Resten är i RED Zone. Vad gäller om man får komma in på North Side eller South Side verkar det variera. I Vancouver stod det på biljetten men i San Jose valde man själv.

Tack till Sara för berättelsen! Vill du också publiceras på u2.se? Hör av dig till info@u2.se. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera inkommet material.