Redaktionens önskelåtar inför turnén – Del 3

13 Maj
2015
Mofo, Dublin 1997 (foto: RD the Milkman/Creative Commons)

Popmart, Dublin 1997 (foto: RD the Milkman/Creative Commons)

Efter att Invisible släpptes, dock innan Songs of Innocence tillkännagavs, reflekterade jag kring vad en framtida turné skulle kunna handla om rent temamässigt.

Jag tänkte att man i likhet med låtens unga Bono som har ett ansträngt förhållande till sin far, kanske ville utforska just ”fadern” i olika skepnader: gud, fadersgestalter, relationen till sina föräldrar eller rollen som förälder till ens egna barn? Det finns förstås mängder av låtar i U2:s katalog som kretsar kring alla dessa varianter och skulle kunna bygga upp en hel konsert, från Boy till Songs of Innocence.

När albumet äntligen kom, blev min omedelbara favoritlåt Iris (Hold Me Close). Jag har alltid haft lätt att ta till mig känslosamma, personliga låtar som Kite, Sometimes You Can’t Make It On Your Own med flera så det var kanske inte så märkvärdigt?

I en reflektion kring det senaste albumet skrev jag om ”en berättelse vars svärta och smärta vi inte fått ta del av sedan POP.” Inför iNNOCENCE+eXPERIENCE-turnén önskar jag således att man plockar fram det som saknades på 360-turnén: POP.

Vad vore då lämpligare än MOFO? En låt där Paul Hewson försöker hinna ikapp Bono och samtidigt balanserar sina till synes motstridiga roller. Den som fansens idol å den ena sidan och den som människa/pappa/make m.m. å den andra. Samtidigt knyter MOFO an både till Invisible och sångarens mor Iris på ett utmärkt sätt. Hur sjutton hittar man bra förebilder som pappa, när man 14 år gammal förlorar sin mor och samtidigt distanserar sig från sin far? Inte undra på att man blir kluven, inte undra på att man vill fly in i en låtsasvärld där man enbart är älskad. Älskad av miljontals.

”That song ‘Mofo’ is hardcore. If I could put my whole life into one song, it’d be something close to that.”

- Bono berättar om MOFO, citat från turnéprogrammet för PopMart.

För MOFO är berättelsen om en pojke som hastigt och lustigt kastats ut i vuxenlivet. Till synes övergiven av gud, indirekt av sin mor och på sätt och vis av sig själv därtill. Nu är han inte bara Paul från Cedarwood Road längre. Han har antagit ett ny persona. Iklädd en roll han inte är fullt bekväm i ännu önskar han, nästan desperat, förstå rockstjärnans värld: ”Lookin’ for to save my, save my soul /…/ Lookin’ for to fill that God-shaped hole/Mother, mother-suckin’ rock n’roll”. 18 år senare bränner fortfarande lavan från vulkanen Iris. När askan har lagt sig och Bono slutat fly för att istället välkomna Paul Hewsons mänskliga brister, verkar vreden och sorgen slutligen ha omvandlats till något kraftfullt: musik.

Just musiken är en annan orsak till varför MOFO är min önskelåt till iNNOCENCE+eXPERIENCE-turnén: det finns få U2-låtar som peppar mig på samma sätt. Som hobbygitarrist har jag alltid förundrats över det s.k. 747-soundet som är ryggraden i MOFO och Gone, och förtvivlat försöka replikera det. Att få höra detta hjärtskärande, öronbedövande dån tillsammans med ett pulshöjande spel från rytmsektionen och en känslomässig urladdning från sångaren på scen vore i sanning en dröm.

Simon simon@u2.se

2015-05-13, Stockholm