Redaktionens önskelåtar inför turnén – Del 1

11 Maj
2015

Först och främst vill jag förtydliga att ingen av oss på redaktionen har valt att läsa rykten eller rapporter från repetitionerna inför turnén och vi har heller inte konsumerat några andra artiklar som behandlar innehållet på turnén, vare sig ljudmässigt eller visuellt, och därför kommer vi heller inte att spoila något. I alla fall inte medvetet.

För mig egen del handlar det om att jag inte har tid. Inför 360-turnén hade jag tid och jag kunde inte bärga mig från att läsa varenda millimeter som skrevs på forum och fansajter angående den stundande turnén. Den här gången har jag som sagt inte den tiden och istället för att lite lättsamt gå och läsa någon sammanfattning av månader av spekulationer, rykten och rapporter har jag helt enkelt valt att låta mig bli överraskad. Allt eller inget.

Det var många låtar som passerade mina tankar innan jag till slut kunde bestämma mig för den sång som antagligen skulle få mitt hjärta att slå lite snabbare än någon annan. Självklart finns det massor av ”standardlåtar” i bandets repertoar som är helt fantastiska men jag valde att tänka på de låtar som kanske inte spelats så ofta eller nästan är bortglömda. De som skulle få samlaren i mig att hoppa ett glädjeskutt.

A Sort Of Homecoming var en låt som kom till mig ganska tidigt i min U2-karriär. Den första cd:n jag köpte var How To Dismantle An Atomic Bomb och den andra var Wide Awake In America. Ett ganska oväntat köp kan man tycka men om det var den enda cd:n i U2-facket som fanns på skivbutiken i Halmstad så fick det bli den. Den korta EP:n tog mig med storm och innehöll inte bara en fantastiskt framförd Bad, min absoluta favoritlåt, utan också en magisk tagning av just A Sort Of Homecoming, en version som vida överskuggade den studio-version jag senare skulle få höra. The Edge skimrande gitarr, en ung och euforisk Bono som med den drömska och storslagna texten fick låten att växa i takt med att bandet kommer in och publiken, som jag senare fick veta var pålagd i efterhand, lät levande och euforisk. I den publiken vill jag också vara tänkte jag då och det tänker jag ännu.

Flera år senare fick jag tag i en bootleg från Slane Castle 2001, inte den kvällen som filmades utan den första och väldigt emotionella kvällen, precis i samband med Bonos fars bortgång. Där spelades till min stora glädje och förvåning A Sort Of Homecoming. Jag hade aldrig hört en version från ”modern tid” och blev väldigt uppspelt. Den ljudmässigt ganska dåliga bootlegen är en av de absolut mest spelade jag har och just den låten från den skivan är bland de starkaste upplevelserna en bootleg givit mig. Nu när jag satt och grubblade kring önskelåtar kom den här versionen upp i mina tankar och jag letade genast upp den på YouTube. Ganska snabbt insåg det numera lite mer distanserade U2-fanet i mig att versionen var ganska taffligt framförd och Bono missar massor i texten och träffar inte de toner man önskar att han skulle träffa. Det låter som ett orepat U2 med allt vad det innebär. Men det är ändå fantastiskt, låten är otrolig och jag hoppas, hoppas, hoppas att de väljer att gräva fram den inför turnén som startar i Vancouver på fredag, svensk tid.

Fredrik fredrik@u2.se

2015-05-11, Göteborg