Stalkern som blev stalkad

21 Okt
2012
Fredrik utanför Camp Nou 2009

Fredrik utanför Camp Nou 2009

Att kalla mig en stalker är kanske synd. Speciellt med tanke på hur galna fans det verkligen finns där ute. Fans som lämnar konserten i förtid för att kunna se när bandet lämnar arenan. Fans som skulle kunna offra allt för ett foto ihop med sin idol. Visst hade en handskakning med den glasögonprydde, kortväxte aktivisten varit helt underbart, smått hysteriskt, men det finns gränser.

Inför U2:s stundande turné sommaren 2009 kände jag, till min stora förvåning, inget som helst sug efter att campa utanför hotell eller infarter till arenaområden. Jag kände att jag antagligen bara skulle bli besviken om jag fick möta personerna som jag håller så högt. Men det fanns faktiskt en person som jag verkligen ville träffa.

Be careful what you set your sights upon…

Under mitt sista år som gymnasist producerade jag och några kompisar ett gäng effektpedaler i samband med ett projektarbete. Vi sålde dom till ett flertal framstående musiker, men jag ska inte sticka under stol med att hur bra det än hade gått för oss så fanns det alltid en gitarrist som hade varit så mycket bättre att få sälja till än alla andra.

Jag visste förstås att det var snudd på omöjligt att nå ut till herr Evans. Även om jag hade lyckats träffa honom vid någon hotellentré så skulle det inte funnits tid att förklara läget. Dessutom tvivlar jag på att Edge själv har speciellt mycket att göra med sin effektarsenal. Det är snarare tekniker och producenter som passerat bandet som kommit med idéer som sedan fastnat. Därför gällde det att attackera problemet från en annan vinkel, och det var precis den ”vinkeln” jag ville träffa.

Vinkeln i fråga var Dallas Schoo, mannen som tagit hand om Edges gitarrer sedan The Joshua Tree-turnén, för jag visste att han hade koll och att han antagligen också var mannen bakom mer eller mindre all utrustning som införskaffades till Edge. Om jag kunde få tag på honom så skulle jag kanske ha en chans.

¡Hola Barcelona!

När jag landade i Barcelona i slutet på juni det året hade jag förvisso huvudet med mig, men inte turen. Några jag köade ihop med utanför Camp Nou passerade Dallas på väg till mataffären utan att jag var i närheten, och då kändes det verkligen som om vi hade skickat fel personer på jakt efter proviant.

När det var dags för andra konserten i Spanien så såg jag till att hamna mitt framför Edges plats vid huvudscenen. Som vanligt dök Dallas upp någon timme före start för att rigga inför spelningen, och då bokstavligen bombarderade jag honom med ihopvikta visitkort. Han tycktes tyvärr ignorera dom fullständigt. Jag började inse att det faktiskt inte skulle bli så enkelt men tröstade mig med att det i alla fall varit värt ett försök.

Dirty Old Town

Några veckor senare befann jag mig i Dublins hamnområde, utanför Hanover Quay Studios för att vara exakt. Jag hade hittat en bänk med utsikt över kanalen och hade precis slagit upp första sidan av en nyss inhandlad bok, Dantes Inferno, när det plingade till i fickan. Det var delar av den nyss anlända U2.se-redaktionen som föreslog att vi skulle besöka ett vattenhål inne i centrum, och jag är inte den som säger nej till lite svart guld, så jag stängde boken och började traska.

Av någon konstig anledning gick jag över Sean O’Casey-bron till norra sidan av Liffey, vilket är en omväg då mitt mål låg på södra sidan. Hur som helst så spatserade jag längs flodens norra strand och framför mig såg jag tullhusets maffiga kolonner bära upp taket vid entrén. I mina öron ylade gitarren i Håkan Hellströms Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, en låt jag tidigare på sommaren hört spelats med just en av effektpedalerna jag byggt, men det är en annan historia.

Man of the hour

Jag hade nästan hunnit fram till tullhuset när jag fick den där känslan av att någon gick precis bakom mig. Jag slängde en hastig blick över axeln och mitt hjärta stannade för en sekund. Bakom mig spatserade en herre med en huvtröja som hade ”U2360° CREW” diskret tryckt på bröstet. Han hade kortbyxor och luvan täckte det halvlånga, blonda håret.

Jag promenerade vidare, något stelare än förut, samtidigt som jag stoppade ner iPoden i min axelväska, tog ett par djupa andetag och tänkte att nu gäller det! Sedan vände jag mig om och frågade artigt om han var den jag trodde han var, och visst var han det. Han verkade väldigt glad över att någon kände igen honom, även om han ganska uppenbart försökte hålla en låg profil med sitt ansikte dolt under huvan.

Vi började småprata lite och han tyckte så klart det var kul att jag hade rest till Dublin bara för konserterna. Han frågade om jag hade någon kamera med mig, då det uppenbarligen var standardproceduren att det tas ett foto när han träffar fans, men jag sa något flyktigt om att det brydde jag mig inte om. Jag hade ju, som ni har förstått vid det här laget, helt andra saker i kikaren.

Han tyckte att jag skulle ropa till honom när han var på scenen före konserten, och jag berättade att jag hade försökt få tag i honom med mina visitkort i Barcelona. Han sken upp och utbrast att då visste han minsann vem jag var! Han hade några visitkort liggandes nere under scenen på sin arbetsbänk och hade tänkt ringa någon gång bara för att överraska mig.

Tänka sig! Nere i katakomberna under ”klon” låg några av mina visitkort, tryckta med internationell information om denne Fredrik Fölster på Jazzmann UF som sysslade med ”Effects pedals”.

Jag förklarade för honom mitt syfte med den luftburna pappersattacken i Barcelona, och han var väldigt positiv till mitt engagemang och kunnande, men förklarade ändå att han inte riktigt visste om han skulle kunna hjälpa mig. Edge har väldigt många pedaler. Vår pedal var av fuzz-typen. Tänk er Jimi Hendrix grötiga gitarrsound, eller kanske rent av Edges intro till Elevation. Bara fuzzar hade Edge redan över 300 stycken, förklarade Dallas.

Jag insisterade ändå på att han borde höra av sig när turnén nådde Göteborg. Då skulle han kunna få en box att testa, om än bara under scenen. Han sa att han skulle ha det i åtanke men vågade inte lova mig något.

Dreamed a dream by the old canal

Liffey

På promenad längs Liffey

Jag märkte att han behövde börja röra på sig, så jag frågade helt enkelt vart han var på väg. Mot city blev svaret. Jag är inte den som är den och föreslog att vi skulle slå följe, vilket han inte alls hade något emot!

Vi spatserade i närmare en halvtimme tillsammans längs Liffeys smutsiga vatten och även om jag glömde vissa frågor och inte hade tid att ställa andra som jag hade velat ställa till honom, kunde jag ändå reda ut några mysterier som jag vet att bl a Edge-nördarna på U2-Sound-forumet grubblat över i åratal.

Dallas var verkligen genuint trevlig och lyssnade på vad jag hade att säga. Han berättade för mig om gitarrerna som var nya på turnén och jag kunde kontra med frågor som jag grunnat på sedan första gången jag rörde en gitarr. Det var en underlig känsla att få diskutera ett så stort, ömsesidigt intresse med någon som jobbat med de flesta av mina idoler under sin karriär.

På O’Connell Street vid det stora Millenium-monumentet skiljdes våra vägar åt och jag tror att jag lämnade honom med orden ”see you soon!”. Jag hade ingen aning om hur bra det faktiskt stämde …

Jag anslöt mig till mina redaktionskollegor på The Temple Bar och var till en början väldigt tyst. Dels för att det var första gången jag träffade flera av dom, dels för att jag inte kunde greppa att jag hade strosat runt i stan med Dallas Schoo! Just den person som jag, bland alla människor i hela Dublin, ville träffa. En stund stod jag tyst och lite apatisk men det dröjde inte länge förrän jag sprutade ur mig historien, och jag fortsatte att gå igenom den där promenaden i mitt huvud under en lång tid efter det.

Dagen efter sparkade U2 igång sitt tredagarsparty på Croke Park och jag och mina svenska vänner vid staketet tömde ut våra känslor när Bono förklarade att ”if he could, he would, let it go”. Till tonerna av Elton John lämnade vi arenan bakom oss.

Månskenspromenad i Dublin

Jag och min nyfunna vän Camilla bodde båda nere i centrum, så vi begav oss till fots längs Dublins skitiga nattgator ner mot Liffey. Vi såg The Monument of Light sträcka sig mot himlen när vi kom in på O’Connell Street. Jag slängde en hastig blick åt höger, in i en liten livsmedelsbutik, och stannade till. Camilla såg frågande på mig, och jag bara sa ”Nej… Det är inte sant. Inte igen.”. Camilla frågade mig vad jag snackade om, och jag svarade ”det är han igen, det här är galet”.

Där inne vid kassan i livsmedelsbutiken stod Dallas och betalade för sig. Vi stod stilla där nån minut, sen kom han ut och jag gick fram till honom. Han fick syn på mig och sa med ett skratt ”Fredrik, you again!”. Han frågade om vi hade vi hade tyckt om konserten, och jag tror jag nämnde något om att Until The End Of The World hade låtit extra bra just ikväll. Och ännu en gång föreslog jag att han verkligen borde höra av sig så skulle han få en pedal av mig.

Det blev inte en långvarig pratstund eftersom han var på väg mot hotellet, men hans avsked var hjärtligt. På väg bort pekade han på Camilla och hojtade ”Take care of her now, Fredrik”. Vi gick vidare längs O’Connell Street, ännu mer uppe i det blå än vi just varit. Vilket inte vill säga litet eftersom vi just varit på en U2-konsert.

Två konserter till följde, och jag hade en helt underbar vecka i Dublin. Dallas syntes inte till mer än på scenen, men två gånger på en vecka, helt slumpartat, det kan jag leva med. Det kan jag mer än leva med.

Tillbaka i midnattssolens land

Fredrik på Ullevi 2009

Fredrik på Ullevi 2009

Veckan efter var det dags igen, inte på deras hemmaplan, men på min. Ullevis läktare skulle fyllas inte mindre än två kvällar. Jag var så klart på plats för att ta mig an båda två. Hoppades förstås att Dallas skulle höra av sig, men vågade verkligen inte räkna med något. Trodde inte att han skulle, men vem visste …?

Inför första kvällen spenderade jag en natt i tält utanför Ullevi för att kunna lägga beslag på favoritplatsen, mitt i centrum framför catwalken. Precis lagom mycket närhet samtidigt som man har överblick. Det såg ut att bli en fin kväll, även om blåsten verkade ge scenteknikerna en del svårigheter med den runda 360°-videoskärmen.

En tekniker som inte verkade ha några problem var herr Schoo. Han såg ut att köra på samma rutin som vanligt och jag försökte hela tiden få ögonkontakt med honom, utan framgång. Pedalen låg i väskan, ifall det skulle dyka upp något läge. Men jag skulle inte kasta upp den på scenen, så desperat eller dum var jag inte. Vem vet, det kanske skulle tolkas som ett bombhot när den lilla metalllådan med två rattar och en knapp landade på scenen, och sådant ville jag helst slippa en natt i häktet för.

Det blev snart dags för Dallas vanliga rutin när han går runt catwalken för att testa det trådlösa systemet för gitarrerna (se ett exempel i denna video på YouTube). Han brukar gå, stirrandes ner i marken, och när fansen skriker som mest brukar han slänga iväg ett plektrum i lämplig riktning. Det var standard, jag hade förstått hur det funkade nu. Och jag hade skrikit förr, men jag hade hittills inte fått något.

Dallas Schoo på Ullevi 2009

Den här gången planerade jag att skrika för kung och fosterland, men det visade sig inte behövas. När Dallas kom ut en bit på catwalken började han nämligen slänga lite blickar ut mot publiken. Sakta men säkert närmade han sig, och när han fick syn på mig i samma vanliga svenska landslagströja (med ”HEWSON” och siffran 1 på ryggen, givetvis) så sken han upp, nickade lite och kastade ner plektrumet till mig.

Kanske var hans gest någon slags kompromiss för att han inte riktigt hade tid med den gitarrnördiga gymnasisten. Jag vet inte. Men jag blev väldigt glad och värderar den lilla plastbiten högt i min lilla samling.

Ingen ringde den dagen, och inte dagen efter heller. När Elton med sina flinka fingrar föste ut publiken från Ullevi efter andra kvällen fick jag syn på honom på håll, ropade. Han såg mig och vinkade. Log, men sedan återgick han till sitt. Jag förstod, och på något sätt hade jag nog inte förväntat mig mer. Kanske hoppats, men bara naivt i så fall.

U2-sommaren var nu slut för min del. Och det hade varit en magisk sommar, inte minst för att jag hade lyckats med konststycket att av en slump springa på just den personen jag ville träffa. Flera gånger.

I seem to recognize your face

Man skulle kunna tro att historien slutar där, men än är den faktiskt inte riktigt slut. Någon vecka efter Ullevi satt jag på ett flyg igen, Norwegians flight mot London var det. Kombinationen dåligt med sömns sista tiden, G&T i plastmugg och ett avsnitt Tom & Jerry på skärmarna gjorde faktiskt den trista flygningen något mer underhållande än den annars skulle ha varit.

Det var en spontanbokad grej för mig och min vän Niclas när vi haft sån tur att få biljetter till Pearl Jams lilla teaterspelning som skulle tjäna som uppvärmning inför en liten Europaturne. Såna biljetter kan man bara inte låta bli att utnyttja, så där satt vi, på ett flyg mot en mer eller mindre dygnslång vistelse i en av diamanterna bland Europas huvudstäder.

Konserten ägde rum på Shepherds Bush Empire, den antagligen snyggaste och mest välljudande konsertlokal jag någonsin varit i. Det osade klassisk konsert lång väg. Vi få, 1600 tror jag, som fått komma innanför dörrarna stod förväntansfulla och väntade på att bandet skulle gå på till det där melankoliska pianospåret som dom just brukar gå på till.

Det var lite rörelse på scenen. Inte riktigt som före U2 drar igång en show på Camp Nou direkt, men lite. Tekniker och annat löst folk drev runt, stämde gitarrer och klistrade upp setlistor. Ni vet, som en standardkonsert brukar vara sista stunden före gigget.

Plötsligt sker det igen. Vem går över scenen om inte … Dallas?!? Vad är det här? Det är bara för galet. Det finns inte!

Nog för att han jobbade med Pearl Jam för många år sen, men ändå. Jag var helt oförberedd. Jag stod först helt stum, sedan ropade jag ”Dallas!”, men insåg att det nog kvittade. Jag stod för långt bak och musiken som spelades i högtalarsystemet för att värma upp publiken var för hög. Och vad skulle jag säga?

Det var i alla fall galet och jag hade verkligen fått en stalker. Verkligen. Och efter konserten, som verkligen blev en klassiker, gled jag fram till scenen och trängdes bland alla setlisttörstande fans. Fanns Dallas kvar där uppe nånstans? Verkade inte så. Men precis som jag skulle börja röra mig mot garderoben så fick jag syn på honom, ropade, och han såg mig

Som han vek sig av skratt! Även den här gången hade jag min svenska landslagströja på mig, om än med ”VEDDER” på ryggen den här gången. Än en gång helt slumpmässigt stod jag där. Han vinkade, men var för långt borta för att vi skulle kunna prata något mer. Det fanns kanske inget mer att säga ändå.

Jag gick ut därifrån och undrade om jag skulle sluta se honom på udda ställen. Eller fanns han bara i min hjärna? Hur som helst kunde jag inte bett om mer den sommaren. Jag fick träffa en person jag ser upp till, flera gånger, och han kallade mig vid det här laget vid namn.

Sommaren 2009 var en bra sommar i en U2-nörds liv.

/Fredrik Fölster

Epilog

Dallas Schoo och Malin i Aten 2010

Malin och Dallas i Aten (Foto: Martin Welén)

Plötsligt, just när den flerfiliga gatan utanför det femstjärniga hotellet vid Syntagma-torget i Aten råkar vara tom på bilar och därför är behagligt tyst, kommer Dallas ut från hotellet i sällskap med Stu (Stuart Morgan, Adam Claytons gitarrtekniker).

”Dallas! Dallas!”

Dallas tittar åt mitt håll, då jag går med bestämda steg över den tomma gatan med handen utsträckt i en hälsning redan innan jag kommit halvvägs över. Han tar min hand, leende, även om han förmodligen hinner undra om vi har träffats förr innan jag förklarar situationen.

”Trevligt att råkas! Du känner inte mig, men kommer du ihåg en kille som heter Fredrik Fölster?”

”Visst gör jag det!”

”Kul, för det är min kompis!”

Sommaren 2009 var jag på plats i Barcelona, Dublin och Göteborg och hade den stora förmånen att få lära känna Fredrik. ”Dallas-såpan” var ett mycket underhållande inslag, och jag var så glad för Fredriks skull. Det kändes till slut helt naturligt att Dallas dök upp som gubben i lådan varhelst Fredrik befann sig. Jag blev däremot rätt paff när jag insåg att ”Fredrik-effekten” verkade på Dallas även genom hans kompisar och att slumpen tänkte ge mig en liten biroll i säsong nummer två, nästa år.

Dallas pratade ett litet tag med mig och mina två svenska vänner när vi träffade honom i Aten. Han var verkligen hur trevlig som helst, och jag fick i uppdrag av Dallas att hälsa till Fredrik. Till skillnad från Fredrik kunde jag inte säga nej till att bli fotograferad tillsammans med honom. För att vara helt ärlig: Jag väntade inte på att han skulle fråga utan föreslog själv att vi skulle föreviga tillfället. Han hade tack och lov inget emot det.

Jag behöver knappast nämna att jag kastade mig på mobilen när jag hade sagt adjö till Dallas. Fredrik jobbade och kunde inte ta emot samtal precis då, men när vi senare på kvällen pratade var det som om alla minnen från 2009 sköljde över honom.

Av alla hälsningar jag har framfört i mitt liv, var den här i en klass för sig.

/Malin Forsgren