Saknar Fortfarande Vad Jag Söker…

16 Jun
2012

U2360° på Ullevi

Öppet brev till U2.se, dess läsare, besökare och forummedlemmar:

Ni undrar säkert varför sajten har legat stilla under en längre tid. Ett svar är förstås att U2, likt smygplanet med snarlikt namn, effektivt hållit sig under radarn sedan U2360°-turnén avslutades 2011. När de har skymtat förbi har de varit på semester eller ägnat sig åt välgörenhet i de flesta fall – saker som redaktionen inte rapporterar om.

Ett annat, mer personligt svar, är minskat engagemang och det verkliga livet som gjort sig påmint. Den dagen man tvingas välja mellan att ta tag i den egna verkligheten och att rapportera U2-nyheter på svenska är nog valet lätt, trots allt. För mig har den dagen kommit.

Som jag uppmärksammade 2010 har jag varit en passionerad U2 fantast i över ett årtionde vid det här laget.

U2 har alltid haft ett inflytande på mig så långt tillbaka jag kan minnas och det har varit lika självklart varför de är viktiga för mig. När jag först kom i kontakt med webbplatsen U2.se var jag tonåring, blev handplockad till redaktionen ett par år senare och idag är jag en universitetsstuderande ung vuxen. Situationen ser helt enkelt radikalt annorlunda ut nu jämfört med då.

De senaste två åren har dessutom för första gången inneburit en oväntad och djup U2-kris för mig. Kollegorna på amerikanska @U2 tog nyligen upp precis detta ämne där de bland annat ifrågasätter om man i själva verket varit en äkta anhängare om man så lättvindigt kan ge upp sin tro och tillit till bandet?

För det första är frågan väldigt provokativt ställd. Vem sjutton avgör vad som anses vara ”riktigt” egentligen? Nej, jag har inte köpt varenda release, jag har inte varit med från början på åttiotalet, mina bokhyllor svämmar inte över av U2-litteratur och jag medger att det antal live-spelningar jag besökt är futtigt i jämförelse med andra och så vidare.

Ingen annan än jag själv kan väl avgöra vad som är ”på riktigt” – för mig? Jag har tillverkat en multicam-konsertfilm från scratch, ägnat ett halvt decennium som del i Sveriges bästa U2-sajt och mitt alias, Edge89, är garanterat mer välkänt i U2-kretsar än mitt egna ansikte . Det här sakerna är tillräckligt ”på riktigt” för mig.

Jag tror kärnan till denna kris började då bandet alltmer väljer att inte längre se framåt utan börjar blicka tillbaka. För mig har U2:s signum alltid varit innovation; musikaliskt, teatraliskt, politiskt, teknologiskt…det här vet ni också (oavsiktlig ordvits).

Inom loppet av ett år på vägarna ignorerar man fullständigt att man har ett relativt nytt album ute. Som inbiten anhängare blev jag minst sagt förvånad och faktiskt förlämpad. Till råga på allt plockar man bort Breathe från turnéns officiella konsertfilm, som med få undantag öppnade  samtliga spelningar på turnén och därmed blir filmen egentligen inte representativ för hur vi upplevde den 2009. Istället öppnar man konsertfilmen med Get On Your Boots, i vilken man också avskaffar det kontroversiella ordet ”sexy” redan under första etappen. Man orkar inte ens fullfölja ursprungsplanen att stödja albumet med fyra singlar, så den där exklusiva boxen du fick tag på förlorade liksom sin charm.

När Bono bryter ryggen erbjuder man efter ett uppehåll på sparsamt spelade light-versioner av spår som man sägs arbeta på, men inte heller dessa blir några permanenta inslag i låtlistan. Slutligen börjar man hylla det förgånga 1990-talet i hopp om att det ska fungera bättre, för det kunde väl knappast gå ännu värre? Turnén blev faktiskt den mest framgångsrika genom tiderna så varför vågade man inte stå på sig?

En intressant obervation; sista spelningen 2011 fick No Line On The Horizon lika mycket utrymme som ett nio år äldre album. Därtill hämtades 5 låtar från det ännu äldre Achtung Baby. På den kritiserade PopMart-turnén avslutade man faktiskt med inte mindre än 9 låtar från POP. Dessa från ett album som trots allt hade fått betydligt svalare mottagande än det senaste. Notera att man inte heller framförde en enda låt i sin helhet från POP under U2360°-turnén, trots upprepade vädjanden från fansen. Till och med gråzonen Passengers fick en del av glansen.

Hyllningen till sin storhetstid på 90-talet kunde de gott ha sparat till Glastonbury-spelningen som en kul grej, tycker jag. Visst fasiken, vad hände med låten som skrevs för att spelas på festivalen i fråga? Återigen får det förgångna kliva fram i rampljuset på bekostnad av det nya.

När live-cirkusen började gå mot sitt slut för denna gång slog man på stort och gjorde en sprillans ny dokumentär om sitt kanske mest kritikerrosade album och firar dess 20-årsdag med pompa och ståt. I samma andetag börjar man plötsligt tala om rädsla för irrelevans och att vilja gå det vedertagna till mötes istället för att ge det fingret – vilket man ironiskt nog gjorde under just 90-talet. Det är i detta klimat som kollegorna i amerikanska R.E.M. väljer att bryta upp med flaggan i topp, något som fått många, inklusive undertecknad, att spekulera kring U2:s framtid.

Inte heller blev det något av Songs of Ascent, det mytomspunna systeralbumet till No Line On The Horizon. Mellan raderna låter Bono oss förstå att det inte ansågs vara kommersiellt nog. Istället styckar man upp det och säljer de möraste bitarna på obskyra platser: Olika versioner av Winter följer med Linear och ett Hollywood-soundtrack, Kingdom of Your Love förkortas till Soon, Mercy släpps på en ihopslafsad live-EP medan North Star under mystiska former erbjuds att ingå i en annan Hollywood-produktion. Och vad hände med det intriganta smakprov som kopplades ihop med Beautiful Day, 2009?

Jag hatar att behöva agera viktigpetter, men; vad var det jag sa? Strax över 2 år senare är vi där: U2 på obestämt antal parallell-projekt med femtielva låtskrivare, musiker och producenter. Det är som om de för första gången inte kan bestämma sig för vilket håll de ska gå. Tidigare har de åtminstone provat en producent (Chris Thomas, Rick Rubin etc.) för att  senare kalla in Dream Team (Eno/Lanois/Lillywhite)   istället. Nu gör man inte ett helhjärtat försök ens en gång, utifrån sett. Efter vad jag skulle hävda är flertalet besvikelser efter varandra har jag slutligen tappat sugen.

Ifjol blev jag till slut tvungen att dra i nödbromsen och återvända på heltid till mitt liv bortom U2, internet och nyhetsredaktör på U2.se. När jag efter ett halvår återinträdde i U2-sfären kände jag inte längre igen mig. Min motivation var som bortblåst och jag visste inte var jag skulle börja leta efter den. Nä hörni, kanske är jag inte ett ”riktigt” fan trots allt?

Oavsett anledning har denna vilsenhet tyvärr kvarstått länge nog, varför det är med blandade känslor som jag idag väljer att pensionera mitt Edge89-alias, begära avsked från redaktionen och blicka framåt mot okända marker. Kanske är det en försvarsmekanism från min sida. En dag kommer  U2 slutligen att gå sina respektive vägar. Jag tror inte att det dröjer länge till nu. Återstår att se om U2 orkar resa sig på nio.

Tack kära U2.se-kollegor, dåvarande som nuvarande.
Tack kära läsare och besökare.
Tack kära, kära U2.

Simon
Stockholm, 2012-06-19, kl.09:05