Krönika: Lyft min själ!

9 Jul
2011

U2 poserar på Grand Hotel, Stockholm 2001

U2 på Grand Hotel, Stockholm 2001

Ni läsare kanske kände att det var på gång? Efter fjolårskrönikan om albumet, den nionde delen av Like A Song som jag skrev med fokus på Walk On, var det för mig självklart att man även måste uppmärksamma tioårsjubileum som U2-konsertbesökare, så här kommer en tillbakablick!

Ett decennium tillbaka i tiden var jag tolvåring. Det är inte utan att man börjar känna sig äldre på gott och ont.  U2-kapitlet i mitt liv hade så smått tagit fart, men mitt engagemang skulle få sig en rejäl skjuts halvåret senare!

I skrivande stund var det väl ungefär mer eller mindre precis 10 år sedan den första Elevation-konserten började och U2 klev på till tonerna av Elevation (Influx Remix). Många timmar dessförinnan satt jag hemma och lyssnade igenom alla U2 skivor i pappas skivsamling för att kunna känna igen så många av låtarna som möjligt när jag var på plats i Globen senare.

Sedermera skulle jag sno samlingen att ställa i min egen bokhylla. Till mitt försvar bör det dock tilläggas att den av naturliga skäl har utökats sedan dess. Äntligen skulle man få chansen att se bandet som otaliga eftermiddagar fått sjunga om citroner och 7-11 för en när man var mindre,  livs levande för en gångs skull.

Jag hade visserligen redan stolt berättat på morgonsamlingen i lågstadieklassrummet att min pappa skulle köa för U2-biljetter till sommarens spelning, men jag hängde ändå vid radion någon vecka innan konserten skulle bli av. Man tävlade om biljetter till båda spelningarna, eller i vart fall den andra vill jag minnas med säkerhet, boende på Grand Hotel där bandet uppehöll sig mellan de två kvällarna samt skjuts i limousine till och från konserten. I sex timmar hade jag lyssnat efter den gyllene kombinationen, U2 följt av Backstreet Boys, varpå första person att ringa in till radiostudion skulle vinna priset. Självfallet blev det inte jag. Självfallet blev man sur. Självfallet intalade man sig att allting var uppgjort på förhand.

En tid senare var det dags att beträda pendeltåget in mot Stockholms Centralstation för vidare färd mot Globen via tunnelbanans gröna linje. Pappa påpekade uppspelt med ett leende på läpparna för oss pojkar att ”ikväll är vi som ett stort kompisgäng ute på sta’n!”. Han kunde inte ha haft mer rätt. Efter att ha dubbelkollat kartan över Stockholms tunnelbanenät var vi på väg med den sista etappen för vår stora/lilla resa!

Strax utanför Globen var stämningen god om än lite ovan och smått kaotisk för en 12-årig, tillika ett oerfaret U2-fan. En man skyndade förbi och brände mig lätt med en cigarett, en annan försökte kränga hemgjorda t-shirts till massorna för ”hundra krone” medan ytterligare andra i vanlig ordning antingen sökte biljetter alternativt sålde biljetter  – till överpris får man förmoda. Detta var ju trots allt tiden innan U2.se:s ordnade forumhandel fanns och andrahandssajter hade inte riktigt blivit så populära som idag vill jag tro. Sedan ska vi inte glömma bort Amnesty-representanterna som var på plats för att värva nya medlemmar eller – om det inte gick så bra – bara sprida information om deras verksamhet.

Efter att pinsamt nog trott att man delade ut turnéprogram gratis (”ja, fast då får du nog betala”) så hittade vi till våra platser inuti Stockholms största och enda golfbollsklotrymdskepp. På raden bakom vill jag minnas att det satt en kille med en blombukett i handen. Han fick förklara att de minsann inte var till hans flickvän – som satt i stolen bredvid – utan till Bono, förstås. ”Han är så kär i Bono” påpekade hon, inte alls avundsjukt utan med den där förståelsen som man nog får lära sig att ha när man lever med ett inbitet U2-fan. Han skulle försöka leverera buketten backstage efter att konserten tagit slut. En något äldre man lite längre fram höjde förvånat på ena ögonbrynet och såg ut som om han inte visste om han skulle vara imponerad av ynglingens hängivenhet eller bara bli allmänt irriterad.

Förband för kvällen var Stereophonics som dock utifrån vad jag kunde se inte lyckades locka kvar publiken särskilt väl. Istället begav vi oss för att inhandla något från urvalet de officiella kringprodukter som alltid erbjuds vid större konserter. Det får nästan anses som en obligatorisk ritual för någon som inte besöker flera spelningar på samma turné. Valet föll på en enkel vit t-tröja med bandet på framsidan och de europeiska turnédatumen på baksidan.

Vi återvände in till själva konsertlokalen för att se på förbandet en stund till. Medan vi väntade på huvudakten började vågen att rulla omkring, och efter ett tag den nödvändiga soundcheck som alltid bör utföras. Vi hade förmånen att få höra förstegitarrtekniker Dallas Schoo spela några bitar från Where The Streets Have No Name och naturligtvis utbröt ett spontant jubel från publiken. Därtill märkte jag också varför basgitarr är ett så mäktigt instrument – trycket mot bröstkorgen som det alstrar i en riktigt gedigen ljudrigg var en helt ny upplevelse för mig!

Så till själva spelningen, denna krönikas huvudämne. Jag kommer inte bidra med någon genomgående recension här utan plocka ut de höjdpunkter som jag minns från kvällen helt enkelt, med uppmaningen att ni gör detsamma i forumet. Med få undantag inleddes Elevation-konserterna med just Elevationvilken rökare! I efterhand har jag insett att U2 var fräcka nog att kliva på när huvudbelysningen fortfarande var igång och att de slocknade först när bandet var mitt i låten. Minns att Bono vrålade ”jubilation, soul nation” mot slutet trots att hans röst var något svag och raspig. Näst på tur var en låt som blivit en klassiker, Beautiful Day och bandet verkade njuta av att vara tillbaka i huvudstaden igen. Målet är det andliga ikväll så vem bryr sig om att den kroppsliga rösten inte håller toppklass?

Under Until The End Of The World plockar Bono upp en konsertbesökare från publiken upp på scenen, jag tror att det rent av kan ha varit en pressfotograf när jag tänker efter. Stackaren får dock ingen lång tillvaro på den hjärtformade catwalken utan blir abrupt omkullkastad av Bono och slår en halvkullerbytta – baklänges till råga på allt! – innan han försiktigt ställer sig på golvet igen bland de andra i publiken.

Kvällens kanske absoluta höjdpunkt, som har påverkat mig personligen, var Kite. ”It broke my heart writing it, and singing it.” Man kan knappast sammanfatta det bättre själv. Låten föregicks av Bono-prat som inleddes med ett trevande ”Hur eir leeigett?” vartefter han yttrade sina tankar om det svenska språket, vikingar, misslyckade universitetsstudier och viss avundsjuka över Larrys kunskaper i irländsk gaeliska i synnerhet. Det var tack vare denna låt som jag beslöt mig för att börja spela gitarr. Jag visste inte då hur fasiken The Edge fick till det där ljudet i låtens verser men jag märkte denna kväll att det kräver ett så kallat sliderör. På en semesterresa i Spanien något år senare inhandlades senare en sådan mojäng just med Kite i åtanke.

En låt som många är skeptiska till är New York, men jag tycker ändå att livetolkningen inte gick av för hackor – speciellt tillsammans med den makalösa ljusshow som man fick se därtill,som fullkomligt exploderade i refrängen och bandets utsträckta skuggor på draperierna bakom dem. För att inte tala om det nya solot! Så har jag ju också utvecklat en svaghet för Edges karaktäristiska Gibson Explorer-sound under årens lopp.

En förstagångsbesökare på en U2-konsert minns nog med värme allsången som drar igång när den månghövdade publiken för full hals under Sunday Bloody Sunday. Det här var förstås bara ett exempel, det skulle bli fler under kvällens gång.

Under den då nya Stuck In A Moment You Can’t Get Out Of fick jag till min överraskning höra The Edge sjunga slutversen i falsett! Jag blev mäkta imponerad. Det är nog ändå möjligt att det var den här kvällen som jag började röra mig bort från min första kärlek, Bono, till den där mystiska, magiska, killen som stod lite bakom på dennes högra sida.

Jag hade försökt följa låtlistorna från turnén och speciellt de första på Europa-etappen från Danmark, men ännu saknades en låt som man hade spelat tidigare – Stay (Faraway, So Close!). En barndomsfavorit förstås och jag minns att jag tänkte ”De måste spela den, den måste komma!” så jag blev nöjd när den väl dök upp och man fick ännu ett första smakprov på äkta U2-allsång mot slutet.

Klassikern Where The Streets Have No Name stod förstås ut. Jag fick uppleva den i vanlig ordning röda skärmen lysa upp, så som jag sett att den gjort i ett videoklipp från Miami på den officiella webbplatsen U2.com. Att uppleva det är något helt annat. Övriga kommentarer är överflödiga. Sedan har vi förstås ytterligare ett allsångsnummer; Pride (In The Name Of Love). Vill minnas att det var rosa belysning och sång som gick runt i otakt när ljuset väl släckte på den senare. Skulle det vara slut nu?

Icke sa Nicke. Det blev ett enormt drag när The Fly drog igång i ny kostym. På skärmen dök budskapet ”Love….me” upp och jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Visserligen hade man förstått att Bonos ego var lite speciellt, men i alla fall. Hela spektaklet var ju så mäktigt; Edge’s vrålande gitarr, rytmsektionens tighta samspel med dunder och brak och Bono som rusade som en vilsen fluga runt hjärtat för att fastna på en förvuxen insektslampa – det vill säga LED-skärmen som stod bakom Larry alltså. Wow, massivt, men var det slut nu?

Det skulle dröja till den nya låten Walk On, innan konserten tog slut och oerfaren som man var insåg man inte att det var ett riktigt upplyftande avslutningsnummer för att vara U2. Globens sfäriska konstruktion kändes särskilt lämpad för de handskrivna slutstrofer som projicerades inne på arenan under de sista minuterna av spelningen.

Efteråt, fortfarande upprymd över att ha sett den irländska kvartetten live för första gången, klev vi på tunnelbanan där jag vill minnas att föraren önskade alla U2 fans en lugn hemresa och hoppades att vi alla hade haft trevligt.

I anslutning till den lokala pendeltågsstationen träffar vi på damen som bor granne med oss. Det visar sig att hon tagit med sig en släkting – något äldre än jag själv – på samma konsert vi just hade sett! Världen är liten. I vilket fall erbjuds de skjuts hem i den ljumma sommarnatten, man kan ju knappast komma och påstå att det var en omväg. Klockan visade att den 9 juli 2001 för alltid var över när jag omsorgsfullt hänger min nya U2-tröja över min skrivbordsstol, byter om till nattklädsel och somnar in, fullt medveten om att det här var något som ändrat mitt liv och som jag ville ha mer av i framtiden.

Det finns nästan inget som går upp mot känslorna man har inom sig den första gången man är på en U2 konsert, men beroende på hur man ser det så har jag ett par ”första gånger” kvar att se fram emot:

  • Första gången man såg U2 och hade ståplats på en arena
  • Första gången man såg U2 utomlands eller på hemmaplan

U2 har indikerat att uppföjaren till 360°-turnén kommer att bli mer avskalad, kanske blir det till att de återvänder till huvudstaden då? Den som lever får se.

Simon, simon@u2.se
Stockholm 2011-07-09

Fler Elevation-artiklar hos u2.se:

Måndag 2001-07-09 Globe Arena, Stockholm, Sverige – om du inte redan fått nog av U2:s första intima Sverigespelning på länge.
Måndag 2001-07-10 Globe Arena, Stockholm, Sverige – I vanlig ordning fick hardcore-fansen en del överraskningar under kväll nummer två!
Elevation Tour – Gräv ner dig i U2.se:s statistik om Elevation-turnén!
Biografin: ATYCLB till Bomben, 2000 – 2006 – Vi berättar vad som hände i samband med att U2 gick tillbaka till rötterna efter det färgstarka 90-talet.
Elevation 2001 – Live From Boston – Olov recenserar U2:s första officiella konsert-DVD.
Go Home – Live From Slane Castle – Olov recenserar den andra konsertfilmen från Elevation-turnén.
Lördag 2001-08-25 Slane Castle, Dublin, Irland – Läs svenska ögonvittnesskildringar från denna ytterst speciella U2-konsert.