Nu vet jag

31 Okt
2010

Like a Song är u2.se:s artikelserie där olika medlemmar av redaktionen skriver om en U2-låt som har betytt något särskilt för dem.

U2 i Rio De Janeiro, 2000

U2 spelar in videon till Walk On i Brasilien, 2000

Dem av er som kommit hit via jubileumskrönikan som jag precis skrivit inser redan att All That You Can’t Leave Behind är ett album som är oerhört speciellt för mig. På detta album finns således även de två låtar som sedermera slogs om att få bli mitt bidrag till vår Like A Song-serie. Walk On drog till sist det längsta strået

För mig manifesterar den här låten allt vad U2 symboliserar: Politiskt ställningstagande, kämpaglöd, optimism, andlighet och framförallt utomordentligt välskriven musik och kritiska men samtidigt universella texter. Fyra toner. Huvudmelodin består av fyra toner. Det är så man tappar hakan. Hur kan man skriva något så verkar så simpelt men ändå kraftfullt?

Om man gör lite efterforskningar inser man att det kanske inte var så enkelt. Faktum är att arkeologerna i U2 sakta började gräva fram skelettet till Walk On under en soundcheck i Melbourne 1998, slutskedet av den då aktuella Popmart-turnén. Bono ylade ”I don’t wanna wait, I don’t wanna wait, no more” över det cykliska riffet som man arbetade på här i vilket kom att reduceras till en del av gitarrsolot i Walk On ett par år senare. En annan version av samma skelett verkar ha bidragit till introsekvensen. Redan nu skönjade man dock den upplyftande kraften som är påtaglig även i slutprodukten.

I nästa utvecklingsstadium blev låten gissningsvis känd under arbetsnamnet Home (This Bird Has Flown), med tanke på bryggan som leder till det extatiska slutet av låten:

Home… hard to know what it is if you’ve never had one
Home… I can’t say where it is but I know I’m going home
That’s where the hurt is

Följdaktningsvis är då fågeln i arbetsnamnet redan på detta stadium en referens till Aung San Suu Kyi, oppositionsledare, frihetskämpe och nobelpristagare. Hon har dessutom spenderat i princip hela mitt liv i husarrest, vilket är bisarrt! Även den delen av låten verkar dock ha behållts intakt. En hyllning till en ledare med en grandios vision om att få se ett Burma som inte finns, om man inte tror på att det en dag blir verklighet. Notera att även refrensen till resväskan återkommer i denna låt som dessutom gett albumet dess titel:

You’re packing a suitcase for a place none of us has been
A place that has to be believed to be seen
You could have flown away
A singing bird in an open cage
Who will only fly, only fly for freedom

Som yngre och nyblivet U2 fan läste jag om hur All That You Can’t Leave Behind bannlysts i Burma. Man fick inte inköpa albumet i butik eller via import, än mindre lyssna på det. Enligt New Musical Express får man stå ut med 20 år bakom lås och bom om man trotsar militärjuntans direktiv. Hela den här affären var min första anknytning till U2:s politiska sida, det var som att upptäcka en delvis ny värld. Amnesty International, Make Poverty History, The ONE campaign…

Politik hade inte intresserat mig innan, men å andra sidan var jag fortfarande relativt ung och ovetande om orättvisor här i världen. Låt oss konstatera att U2:s musik och ställningstaganden har nog format min politiska inriktning mer än lovligt. Amnesty International lånade som bekant ut sin logotyp i texthäftet som tillhör All That You Can’t Leave Behind och den syns i anslutning till just Walk On.

Jag kanske inte kan göra mycket, men jag kan ge min röst till de som behöver den, skriva under namnlistor tillsammans med andra aktivister i hopp om att förändra världen och sprida budskap genom att bära vita silikonband kring min högra handled tills de blir utnötta och beiga. Jag har till och med hållit upp en töntig pappersmask på en rockkonsert, i tron om att det kan hjälpa andra om man visar att det finns dem som bryr sig.

I slutändan handlar det ändå det mest grundläggande: musiken och texten. Det finns ingen annan som berör mig som U2. Ingen ger mig ryggradsrysningar lika påtagligt som The Edge i all sin enkelhet. Ingen skriver texter där man sjunger med och storgråter om vartannat som Bono. Ingen ger mig stöd som Larrys taktfast trumslagande eller Adams upplyftande basgång. Om det sedan var för min egen eller Daw Suu Kyis skull som tårarna rann på Ullevi förra året vet jag dock fortfarande inte, men nu vet ni.

Leave it behind
Leave it behind
You’ve got to leave it behind
All that you fashion
All that you make
All that you build
All that you break
All that you measure
All that you deal
All you count on two fingers
And all that you steal

Halle, halle
Halle, hallelujah
Halle, halle
Halle, hallelujah
Halle, halle
Halle, hallelujah
Halle, halle
Halle, hallelujah
Halle, halle
Halle, hallelujah
Halle, halle

Amnesty.se

Simon, simon@u2.se
Stockholm 2010-10-31

Fler Like a Song-artiklar hos u2.se:

1: Bortom all kontroll, Otto skriver om Out Of Control.
2: En sång de hoppas aldrig behöva sjunga mer, Marie skriver om Sunday Bloody Sunday.
3: Det sa bara klick!, Kim skriver om One.
4: Fred på jorden?, Celine skriver om Peace On Earth.
5: En ångvält kallad Streets, Olov skriver om Where The Streets Have No Name.
6: En ny start, Sara skriver om Grace.
7: Som en stjärnklar natt, Mårten skriver om With Or Without You.
8: Så vit som snö, Otto skriver om White as Snow