Gästkrönika: Under a Bloodred Sky

26 Sep
2010

Vår läsare och forummedlem Andreas delar med sig av sina upplevelser i samband med U2:s konsert i Moskva den 25 augusti i år.

Under a Bloodred Sky

Under en blodröd himmel i Moskva

Vilken förtjänst det är att ha ett hotell på gångavstånd från Luzjnikistadion, även om hotellet i sig inte direkt var något att hurra för. I princip är det en resa tillbaka till femtiotalet när man betraktar inredningen där mörklila velour dominerar.

Det finns ett uppenbart samband mellan möjligheterna att göra sig förstådd på engelska och avståndet från Moskvas centrum. Personalen på detta relativt stora hotell, beläget en bra bit utanför centrum, var fullkomligt befriad från alla kunskaper i engelska. Tro mig, det är svårt att checka in på ett hotell utan att få tillstymmelse till svar på de sedvanliga frågorna man har som gäst. Inte minst i Moskva.

Jag och min vän gick längs vägen som leder genom en större marknadsplats. Var oroliga att det skulle vara alldeles folktomt, alltså ett potentiellt mycket farligt område att röra sig i med kompakt mörker sådär vid 6-tiden på morgonen. Visade sig vara en hel del rörelse och aktivitet med alla köpmän som förberedde sina tält för dagens handel.

Framme vid arenan

En ensam polisbil körde av och an utanför arenan för att bevaka oss. Det låg nära till hands att misstänka en kontroll av pass och papper, saker man alltid måste bära med sig på gatorna i Moskva. Såg inget folk vid arenan när vi anlände vid 06.30. Bestämde oss för att ta en tur runt arenan för att se om det möjligen fanns en kö som bildats någon annanstans.

När vi gått ett helt varv stod det folk vid den plats vi först sett, vid ingång 1. Fick veta att det fanns tre ingångar som troligen alla skulle användas för insläpp till planen och sannolikt skulle ingång 3 användas för Red Zone. På biljettens framsida fanns ett ”B” vilket man kunde tolka som ingång 2 men det visade sig sedan att den korrekta ingången faktiskt var angiven på biljettens baksida vilket var första gången för mig.

Tydligen fanns det sällskap som fått olika ingångar på biljetterna vilket mer eller mindre omöjliggör gemensamt köande. Det är just sådana små signaler som får mig att ana storskaligt oråd, att det organisatoriska kring en konsert inte är särskilt genomtänkt.

Farhågorna om en sviktande organisation kom faktiskt redan då vi fick veta att biljetterna inte skulle levereras hem utan måste hämtas ut personligen mer än ett halvår efter köpet på ett kontor en bra bit utanför Moskvas centrum. Som bäddat för trubbel i någon form även om det mot förmodan visade sig fungera smidigt att hämta ut biljetterna.

Ködags!

I skydd mot regnet i Moskva

I skydd mot regnet i Moskva

En liten skara med ingång 2 på sina biljetter traskade till den aktuella ingången. Här slog vi läger medan polisen höll koll på oss. Fick nummer 5 på handen vilket inte var så illa. Värre var att man hade två ingångar som med all tänkbar sannolikhet skulle öppnas samtidigt.

Nummer 1 i vår kö, en trevlig holländare, skulle sköta kölistan och utdelning av nummer. Han insåg snabbt att detta inte var en lätt uppgift med den jättelika språkbarriären. Ryska är inte lätt för en oinvigd och att de som köade skulle förstå engelska kunde man inte räkna med.

Luzjnikistadion med omnejd

Luzjnikistadion med omnejd

Vid 8-tiden började ett antal byggarbetare konstruera fållorna med hjälp av kravallstaket (punkt A i kartbilden här bredvid). Vi fick flytta oss en liten bit bort. En mycket gemytlig och lugn stämning rådde i kön med massor av trevliga fans från världens alla hörn. Regnet öste ner vid 9-tiden och jag fick användning av den svarta sopsäck jag tagit med mig. Dessutom hade vi ett paraply med oss vilket var en välsignelse.

Klockan 11 kom militärpolisen till kö 1 och informerade om att man egentligen inte fick lov att vara i parken men efter ett telefonsamtal till högsta ledningen fattades beslut om att vi fick vara kvar i parken under förutsättning att vi var tysta, skötsamma och inte skräpade ner.

Dessutom stängdes alla ingångar till parken så att vi var ensamma där inne vilket var väldigt positivt. Mindre positivt var att det inte fanns några toaletter. En man som arbetade för arrangören sade att de skulle försöka lösa problemet men poängterade samtidigt att om man lämnade området blev man inte insläppt igen. Till slut hittade vi två provisoriska toaletter lite utanför parken. Eftersom det inte fanns några vakter där så verkade det vara i sin ordning att smita in. Den ena var låst och den andra var fruktansvärd men det måste gå.

Fick besked om att klockan 14 skulle militärpolisen släppa in fler konsertbesökare i parken. Vi hade i alla fall våra könummer och möjlighet att i lugn och ro formera en riktig kö med folk uppställda i nummerordning innan folkströmmen kom. Åt lite av den medhavda matsäcken, formfranska med skivad banan och bara lite vatten till denna delikata anrättning. Det dök aldrig upp några toaletter på själva området och den enda lilla som var öppen blev allt vidrigare. Många såg väldigt plågade ut i avsaknad av toaletter.

Klockan 15 stod vi en stund vid infarten till arenan och väntade på bandet. Inget hände. Fick dock ett telefonsamtal från en kompis i kön som menade att det var hög tid för oss att återvända till vår ingång. Sprang tillbaka. Kön hade formerats och alla var uppställda i nummerordning. Få ting i denna värld stressar mig så som att se ett folkhav där man ska försöka ta sig in och hävda sin rätt till en plats.

Fortfarande inte ett spår av några evenemangsvakter, bara militärpolis. Vi gick snart fram till de sex insläppsfållorna där jag hamnade först i min fålla (punkt A i bilden ovan). Lysande. Allt kändes så väldigt bra, lugnt och rättvist.

Oroligheter

Där blev vi stående i ungefär 30 minuter då det plötsligt började bli oroligt längre bak i kön. En mindre patrull gick runt med hundar i den trånga kön, troligen för att hitta eventuella sprängmedel. Kunde inte se vad som skedde längre bak i folkhavet eller ens gissa orsaken till oron. Såg hur en väldig folkmassa närmade sig vår ingång. Det var alla som köat utanför ingång 1 som nu förflyttades i vår riktning — hundratals människor. Bakom dem skymtade ett stort antal uniformerade soldater med megafoner. Dessutom rullade militärfordon in parallellt med kön och man började skrika åt oss på ryska.

Tydligen skulle nu hela området utrymmas och alla köande förflyttas till området utanför parken, cirka 300 meter från insläppsfållorna (punkt B i bilden). Det handlade om flera hundra militärpoliser som med sina megafoner skapade ett smärtsamt skrikande rundgångsljud. Faktiskt var det fråga om ren terror. De skrattade så där riktigt hjärtligt åt oss.

Amnestyaktivist i Moskva

Amnestyaktivist i Moskva

Amnestyaktivisterna i sina gula tröjor jagades på flykt och i efterhand har jag förstått att flera även arresterades med förklaringen att de saknade tillstånd att bedriva sin verksamhet i området. Pride som repades inne på arenan, precis när militärpolisen som bäst jagade oss på flykt, blev ett tydligt ledmotiv till denna högst verklighetsbaserade filmscen om vapenmakt och orättvisa.

Hela manövern var en ny och väldigt skrämmande upplevelse, att helt fredliga köande jagades bort genom polisiärt och militärt ingripande. I dessa lägen hinner man tänka mycket. Vad betyder den västerländska rättssäkerheten som man kan hänvisa till om man förses med handfängsel och blir inkastad i ett pansarfordon på väg mot arresten? Vem får reda på vad som skett, vi kanske bara försvinner? Vem kommer till vår undsättning? Det låter månne löjligt men i en sådan situation kan jag lova att man kan hålla sig för skratt. Man darrar som ett asplöv.

Vi trängdes ihop precis utanför de jättelika järngrindarna till parken där vi blandades med flera tusen som väntade på att bli insläppta. Några försökte klättra över de stora stängslen för att hamna först i den jättelika kön och risken för att bli svårt klämd var uppenbar. Vi väntade några minuter på vidare order men det troliga var att alla skulle släppas in genom de enorma järngrindarna samtidigt och en flera hundra meter lång mardrömslik kapplöpning till insläppsfållorna var sannolikt att vänta.

Nya order, vi flyttades till ytterligare ett område ännu längre bort från parken (punkt C i bilden) och där ordnades nya barrikader. Vi blev stående där i nästan en timme under den nu stekande solen. Militärpolisen flyttade barrikaderna och kön av och an, vi var deras spelbrickor. Det fanns tillsynes ingen rimlig förklaring till varför man offrade så mycket energi på att flytta folk som betedde sig exemplariskt skötsamt i kön.

Soldater i Moskva

Soldater vid Luzjnikistadion

Alldeles bredvid mig stod en rödhårig tjej med forsande tårar, skrek i raseri och förtvivlan att hon skämdes svårt över sitt land. Visst, detta är kanske vardag för moskvaborna men de ville så innerligt visa sina utländska gäster att de faktiskt är kapabla att sköta ett större evenemang som de dessutom väntat på i evigheter. Det svek hon upplevde från militärpolisen, den förtvivlan och den skam som hon visade bär jag för alltid med mig.

Avtalade med min vän att den som kom igenom en kontroll först måste invänta den som kanske blev fast. Så öppnades kravallstaketen försiktigt och folk började tränga sig igenom medan polisen höll tillbaka anstormningen så gott de kunde. Så makalöst otaktiskt att bygga upp sådan stress och frustration bland de köande som man gjort — vad annat kunde man nu vänta sig än en makalös press vid insläppet?

Omsprungen

Jag var bland de första fram till visitationen vilken gick snabbt och problemfritt. Kom igenom bland de första medan min vän blev fast och omdirigerad till en rad olika poliser. Medan jag väntade stormade människor förbi och det var plågsamt att inte kunna ge sig av mot metalldetektorerna, biljettkontrollen och sedan vidare in på arenan. Det dröjde säkert fem minuter innan vi kunde fortsätta till biljettkontrollen och det var en enorm kö där. Nu var det uppenbart att vi inte skulle komma långt fram och siffran 5 på min hand saknade helt betydelse.

Ny kö och denna gång hundratals framför oss. Det skreks och gapades, en väldigt farlig situation och alkoholintaget hos många gjorde inte saken bättre. Vilken ofattbar trängsel. Fruktade faktiskt lite för mitt liv och detta trots att jag är van vid sådana här situationer. Efter en lång väntan kom jag igenom biljettkontrollen och hade nu fri sträcka till den inre cirkeln. Mitt löfte troget kunde jag inte springa eftersom min vän blev fast i ännu en kontroll av väska och biljett.

Totalt förlorade vi säkert tio minuter när vi inte lyckades komma in samtidigt genom de olika kontrollerna. Vid flera tillfällen övervägde jag att bryta löftet, vilken plåga. När vi äntligen kunde rusa mot den inre cirkeln såg vi hur fullt det var. Vi hamnade i mitten, precis i linje med Bonos mikrofon men med cirka tio rader folk framför oss.

Vilken främmande syn, att de bekanta ansikten man mött sedan arla morgon och även först i kön inför flera tidigare konserter inte fanns representerade på första raden som alltid. Under Snow Patrols framträdande lyckades vi avancera några rader framåt och under U2:s extranummer stod vi faktiskt näst längst fram, dock långt ut på Edges sida.

Det slutade ganska väl trots allt men vilken otrolig besvikelse kring köandet och agerandet från militärpolisens sida. Möjligen en klen tröst men man måste mitt i alltihop minnas att detta är en annan del av världen med en helt annan verklighet än den vi känner.

Det var inte utan stor oro vi kring midnatt skulle återvända till hotellet genom den mörka och övergivna marknaden. Vi var faktiskt helt ensamma att lämna arenan i den riktningen en timme efter konsertens slut. Allt som lyste var varningslamporna om att detta ska man absolut inte göra om livet är dig kärt.

Till vår stora förvåning marscherade ett hundratal soldater fram och tillbaka i området, klart betryggande om man vill slippa bli överfallen och rånad. Detta är första gången i Moskva då jag kunnat tycka att militär och polis var till någon nytta. Ett absurt litet ögonblick i livet med två små människor efter en enorm konsert och ett hundratal soldater som övade marsch mitt i natten.

Tillvaron är bra märklig och ännu märkligare är den nog när man reflekterar över allt man upplevt och utstått som en följd av en solid hängivenhet till U2. Luzjnikikatastrofen är förstås något i särklass.

Andreas, september 2010

Har du också skrivit något som du tror passar sig för publicering på u2.se? Maila till info@u2.se så kanske vi tar in även ditt bidrag.