Muse satte guldkant på tillvaron

28 Jun
2010
Muse och Edge, Glastonbury 2010. (Klicka för högre upplösning)

Muse och The Edge, Glastonbury-festivalen 2010 (klicka för högre upplösning)

Vi kan börja med att konstatera att det trots allt fanns några pigga läsare som stannade uppe natten till söndag med förhoppningen om att The Edge eventuellt skulle dyka upp på Glastonbury-festivalen, utan resterande 75% av U2 som säkerligen inte skulle närvara. (Dock gästspelade Adam med Hothouse Flowers redan 1989)

Nyheten publicerades relativt sent medan redaktionen avvaktade trovärdigare källor då det egentligen inte fanns några säkra uppgifter att tillgå överhuvudtaget. Varken ledningen för U2 eller Muse hade bekräftat de rykten som florerade dagarna innan spelningen. I dessa lägen är det inte ovanligt att vi publicerar nyheter som rykten, så även denna gång.

De av er som orkade sitta uppe för att lyssna på Edge’s Glastonbury-debut, dock ej undertecknad, skulle få höra att extranumren för Muse’s spelning öppnades med en orgel som spelade en bekant ackordföljd – Where The Streets Have No Name. Själv fick jag vänta på att någon skulle dela med sig av spelningen via video eftermiddagen därpå. Framförandet var troget orginalet både om man ser till musiken som sådan men även de visuella inslagen behölls trovärdiga.

De 140 000 åskådarna på plats fick bevittna en öppningssekvens med klassiskt brandröda tv-skärmar, något som i alla fall fick mig att osökt dra mig till minnes hur det såg ut under ZooTV-turnén (eller ja, det jag har sett på video från turnén rättare sagt).  Efter en något stapplande inledning som inte riktigt sitter där den ska, möjligtvis p.g.a. kommunikationsfel mellan Edge och rytmsektionen, skuttas festivalfältet upp till en leråker och det med råge!

Det är inte Larry och Adam som sköter rytmsektionen den här gången och tyvärr märks det en aning. Det är inte samma driv i Dominic Howard vilket drar ner helhetsintrycket i mina ögon, men han kommer definitivt in i matchen relativt snart efter inledningen. Å andra sidan, vad kan man förvänta sig från ett gäng som troligtvis inte haft alltför mycket tid att repetera in en musikaliskt avancerad låt som inte är deras egen? Muse är för närvarande ute på en egen turné där de förväntas att vara på topp bland de egna fansen, dock inte de svenska sedan den brittiska trion oförklarligt ställt in sin spelning på Zinkensdamms IP i Stockholm, men det är en annan historia.

Chris Wolstenholme på bas gör sin del bra och kompletterar Howards i övrigt dundrande insats med bravur. Som kinkigt U2-fan saknar jag dock den där briljanta lilla biten som Adam har uppfunnit under årets turné där han under refrängens sista strofer slinker in något finurligt bas-riff som tar låten till en helt ny nivå – men som sagt, det är inte Clayton som spelar bas den här kvällen och U2 har överträffat sig själva med det gångna årets tolkning av sin live-pärla så det är inte mycket att göra åt saken.

Matthew Bellamy på sång och som extragitarrist sköter sig också mycket bra, det blir inte för mycket utan precis lagom för att göra framförandet extra njutbart tillsammans med Edge’s stämsång i refrängen. Framträdandet är ju utan tvekan spektakulärt bra, men i ärlighetens namn hade jag förväntat mig något annorlunda från en grupp som The Edge själv kallade ”sin generations krafttrio”. Jag kanske hade för höga förväntningar på framträdandet och lät mig ryckas med i mina föreställningar om att Gone var en självklar låt att leka med eller att Edge skulle avtäcka sin mytomspunna prototyp-gitarr, som enligt lösa rykten sägs vara inspirerad av just Matt Bellamy’s arsenal av electro-gitarrer.

Muse är inte U2 och det var en stark gest från U2-lägret så varför jämra sig? Jag hade gärna sett en mer experimentiell sida av Muse med tanke på deras speciella ljudbild och det hade väl inte varit en omöjlighet, eller?  Förlåt mig Edge, men det var ju trots allt Muse som var huvudnumret den här gången, således borde de ha gjort låten till sin egen – även om man riskerat att slakta den. I min mening kändes det som att man spelade säkert lite grann. Ångvälten Streets går ju alltid hem, så även bland 140 000 festivalbesökare där huvudelen av dessa tveklöst var Muse-entusiaster snarare än tvärtom, så man kan förstå att artisterna vill göra majoriteten nöjd och inte en individuell tokfrans som ser spektaklet på YouTube.

Den energi som utstrålas går inte att ta miste på. När The Edge väl kommit över den initiala intrycket av folkhavet framför honom rycks han med och skuttar glatt upp och ner. Det blir påtagligt hur han vantrivs en aning med avståndet mellan publiken och scenen och det här är en låt som man definitivt vill rusa runt på en längre catwalk till, förutsatt att man har den möjligheten. Om vi någonsin skulle fått se The Edge göra ett s.k. ”stagedive”  så skulle det väl ha varit nu.

Sammanfattningsvis var det ett lyckat samarbete, möjligtvis det bästa sedan Miss Sarajevo med Pavarotti, som säkert vann över fans till bägge lägren. Enligt en högst ovetenskaplig undersökning av tidskriften Q Magazine, leder idag Edge’s gästspel med Muse omröstningen gällande bästa framförande på festivalen så här långt. De stoltserar med 46,8% av rösterna före U2-ersättarna Gorillaz (41,9%) och The Courteeners (7,1%). U2 på Glastonbury 2011? Lita på att organisatören Michael Eavis och The Edge siktar på det. Kvällen med Muse gav mersmak på många fronter vill jag lova.

Simon, simon@u2.se
Stockholm 2010-06-28